Hon lovade att dottern skulle stanna hos farmor… Men allt förändrades.
“Vad är det med dig, Viktor? Du ser helt bortkommen ut,” sa Markus och klappade honom på axeln när de lämnade gymmet.
“Jag håller på att falla sönder inuti, men låtsas som om allt är okej,” mumlade Viktor utan att möta hans blick.
“Kom, vi går och får en kaffe. Du behöver prata. Jag känner att det är något allvarligt.”
De gick in i ett litet café nära gymmet, beställde latte och kladdkaka. Markus började genast berätta om hur han och hans fru hade letat efter en barnvagn till deras nyfödda son, skrattade åt minnen av roliga stunder. Men Viktor nickade bara mekaniskt, utan att lyssna.
“Var finns du egentligen? Jag sitter här och berättar, men du ser ut som om du är på en begravning,” sa Markus till slut.
Viktor drog ett djupt andetag, knäppte händerna:
“Du vet att Lovisa har en dotter, Ellinor. När vi träffades var hon bara två år. Hela den här tiden har hon bott med Lovisas föräldrar i Västerås. Lovisa skickade pengar, hälsade på, men sa att farmor skulle ta hand om henne. Även när vi gifte oss och flyttade till Stockholm, envisades hon: ‘Det är bara vi två. Så kommer det alltid att vara.’ Men för ett halvår sedan tog hon hit Ellinor. Sa att det var praktiskt – skolan var nära, allt inom gångavstånd. Men jag… jag står inte ut. Hon stör mig. Jag vill inte leva så här.”
Markus teg en stund, suckade tungt:
“Hörru, du visste ju att hon hade ett barn. Troddu på allvar att flickan skulle bo kvar i en annan stad hela livet, aldrig komma hit?”
“Ja, jag visste… men Lovisa lovade! Hon sa att Ellinor skulle vara hos farmor. Nu är hon här hela tiden, i vägen, kräver uppmärksamhet. Jag älskar Lovisa, men jag kan inte låtsas att det här är mitt barn.”
“Då får du välja. Anten tar du emot Ellinor som din egen, eller så går du. Det finns inget mellanting. Vill du vara med Lovisa? Då måste du älska Ellinor också. Annars gör du plats för någon som kan.”
På vägen hem malde Viktor på samtalet. Han mindes hur Lovisa bett honom köra Ellinor till danslektionen, hoppats att de skulle bli närmare. Men han blev bara irriterad, avfärdade henne. Idag hade hon bett honom köra henne igen. Han sa ja, men satt tyst hela vägen. Ellinor försökte prata, berätta om teckningslektionen, om hur hon längtade efter jul.
“Viktor, tycker du inte om mig?” frågade hon plötsligt.
“Varför tror du det?” sa han förvånat.
“Du pratar inte med mig, du ler aldrig. Kanske tycker du jag är jobbig? Det är en kille i klassen jag inte gillar – vi är inte kompisar. Kanske är det så med oss…”
Han hann inte svara – de var framme vid dansstudion. Men orden stacks som en kniv i bröstet. Han kunde inte tänka på annat. På kvällen, när Lovisa lade Ellinor, gick han fram till henne:
“Lovisa, ska Ellinor åka tillbaka till farmor snart? Kanske efter jul?”
Hon vände sig mot honom, med en skugga av förvirring i blicken:
“Menar du allvar? Vi har varit ihop i sex år. Du visste om Ellinor från början. Hon är min dotter. Nu behöver hon vara med oss. Mamma orkar inte längre, hon blir äldre. Dessutom behöver ett barn sin mamma. Vad är problemet?”
“Vi kom aldrig överrens om det här. Jag trodde vi skulle skaffa egna barn, inte att jag skulle ta hand om någon annans. Förlåt, men hon känns inte som min.”
Lovisa blev kritvit. Hon backade undan som om hon bränt sig:
“*Någon annans*? Menar du det? Sex år tillsammans, pratat om framtiden, sagt att du älskar mig… och nu är min dotter ett hinder? Jag behöver tänka. Du sover i gästrummet ikväll.”
Viktor lade sig på soffan men kunde inte sova. Tankarna flög som jagade fåglar. Han visste att Lovisa hade rätt. Ändå gjorde det ont – han kände sig sviken. Han trodde på en sak, men allt hade förändrats.
Innan gryningen drömde han: Ellinor sprang mot honom, skrattade, kramade om honom. Han lyfte henne, snurrade med henne, och hon viskade: “*Pappa*.” Han vaknade svettig, med en klump i halsen. Det var något med den drömmen som träffade djupare än väntat.
Han steg upp, ställde sig framför spegeln och såg sig själv i ögonen. Svaret var enkelt: antingen accepterade han Ellinor och blev en riktig del av familjen, eller så måste han gå, innan han förstörde allt ännu mer. Valet var hans.
