**Det var som att jag fick en annan man efter bröllopet**
När jag träffade Markus för första gången, kände jag att jag hade vunnit på lotteriet. Han var den typen av man man läser om i romantiska böcker — omtänksam, kärleksfull, uppmärksam. Han levde för mig. Flera samtal om dagen: *«Mår du bra?»*, *«Har du på dig varmt?»*, *«Har du ätit?»*. Om det började regna, stod han plötsligt utanför mitt jobb med ett paraply. Varje morgon väntade en bukett blommor på mitt skrivbord — tulpaner, rosor, eller maskrosor. Mina kollegor var avundsjuka, och jag kunde knappt tro min lycka.
Han omgav mig med värme. Vi promenerade på nätterna, höll varandra i handen och pratade om ingenting, som barn. Sedan friade han — klassisk scen, med ring, på knä, på det café där vi hade vår första dejt. Han reste till och med hem till min familj i Göteborg, så allvarlig var han. Jag kände mig som i en film, där jag var huvudpersonen.
Men sagan tog slut samma dag som vigseln.
Först var förändringen knappt märkbar. Morgonmeddelandena försvann. *«Hur mår du, älskling?»*-samtalen upphörde. Blommorna var som bortblåsta. Hans kyssar blev pliktskyldiga, som en ritual utan känsla. Förr såg han mig som om jag var hela hans värld — nu verkade han inte ens lägga märke till mig.
Och hemma… Hemma stängde han av sig. Samma man som en gång erbjöd sig att fixa allt, suckade nu: *«Ring en hantverkare.»* Eller ännu värre: *«Du ville ha det så — fixa det själv.»* Disken står osopad, golvet osmopat, och att sätta upp en spik är en hel tragedi. Ändå skröt han före bröllopet om att han kunde bygga ett hus med bara händerna.
Jag förstår inte varför. Jag är ju densamma — smal, välvårdad, snygg. Män på gatan tittar fortfarande efter mig. Men han? Det är som om han inte bryr sig längre. Som om jag blivit en vana, något självklart… något onödigt.
Mamma säger: *«Så är det för alla. Vigseln handlar inte om kärlek. Han jobbar, för in pengar, supår inte eller är otrogen. Var tacksam.»* Men jag kan inte leva så. Jag vill inte ha en man som bara existerar bredvid mig. Jag vill känna mig älskad. Inte bara bekväm.
Igår kväll försökte jag fäJag stirrade på honom över bordet, men han satt bara där med telefonen, leende mot skärmen, och jag undrade om det fanns någon annan som fick den sortens uppmärksamhet som jag en gång fick.
