En kall höstregn piskade den leriga vägen som ledde till byn Björklund. Gunnar Stenberg, framåtböjd under vattenströmmarna, gick envist vidare. Lera kladdade vid hans skor, varje steg var en kamp, men han stannade inte. Idag måste han vara där, hos sin Märta. Till slut skymtade konturerna av den gamla kyrkogården genom det grå regnslöjret.
”Där är din björk”, viskade Gunnar, och rösten bröts av smärta.
Han gick fram till den enkla gravstenen och sjönk tungt ner på knä, utan att märka hur de genomblöta kläderna isade på kroppen. Regnet blandades med tårar när det rann längs hans rynkiga ansikte. Hur länge han stannat så, försjunken i minnen, visste han inte. Men plötsligt hördes fotsteg bakom honom. Gunnar vände sig om och stelnade till, hjärtat knöt sig av överraskning.
Morgonen den dagen hade varit fuktig och dyster. Gunnar Stenberg, insvept i en gammal rock, stod på busshållplatsen i stan. Bussen var sen, och det gjorde honom irriterad. En ung flicka skrattade glatt bredvid honom, pratade i telefon utan att bry sig om hans sura blick.
”Kan du vara tyst?” fräste han, utan att hålla tillbaka irritationen.
”Förlåt”, svarade hon förvirrat och lade ner telefonen. ”Mamma, jag ringer upp sen, okej?”
En tung tystnad lade sig. Gunnar kände sig genant, hans ovänlighet skar i honom själv. Han harklade sig och muttrade:
”Ursäkta, jag är inte på humör idag.”
Flickan tittade på honom med ett varmt leende:
”Det är okej, sådan här väder gör alla nervösa. Men jag älskar höstregn. Det luktar så där, som om hösten själv andas.”
Gunnar svarade inte, bara nickade. Han var inte den som småpratade med främlingar. Det hade alltid varit Märtas sak. Hon skötte allt, från räkningarna till umgänget med släktingar. Gunnar tog hennes omsorg för given, tills hon inte fanns mer. Utan henne blev hans värld tom som en utbränd åker.
Flickan, obekymrad av hans tystnad, fortsatte:
”Vet du, det är nog bra att bussen är sen. Då hinner alla som är sena. Min kompis är inte här än.”
Gunnar ville invända att det var ett dåligt tröst för dem som stod och frös i regnet, men då dök Märta upp i minnena. Om han inte hade hunnit med den där bussen för fyrtio år sedan, hade deras vägar kanske aldrig korsats. Hur hade hennes liv sett ut då? Hade hon varit lyckligare utan honom?
Märta såg alltid ljuset även på de mörkaste dagar. Hennes leende var som en solstråle, och hennes godhet värmde alla omkring henne.
”Jag visste inte ens när hon hade det svårt”, tänkte Gunnar, och ögonen sved av tårar.
För att distrahera sig försökte han svara:
”Åker du till Björklund? Avsides ställe, ungdomen har nog flytt därifrån.”
”Ja”, nickade flickan. ”Jag är moster Astrids sondotter, hälsar på henne. Och du?”
”Till min hustru”, svarade Gunnar lågt. ”Det är hennes hemtrakt.”
”Vad heter hon? Jag kanske känner till henne.”
”Lindqvist. Märta Elisabet.”
Flickan funderade, men skakade på huvudet:
”Nej, jag känner inte igen namnet.”
”Hon flyttade till stan när vi gifte oss”, förklarade Gunnar. ”Besökte mest föräldrarna, och sen när de var borta kom hon sällan hit.”
Han tystnade, försjunken i minnen. Märta älskade Björklund, hon drömde om att de skulle dit oftare med hela familjen. Men Gunnar hade alltid för lite tid. Nu fanns tiden, men inte familjen. Deras son, Lars, hade sitt eget liv och förde aldrig barnbarnen med sig.
”Där är min kompis!” utbrast flickan och vinkade. ”Här, Lovisa!”
Hon vände sig mot Gunnar igen med ett leende:
”Nu kommer nog bussen snart.”
Och visst, runt hörnet dök bussen upp. Resan till Björklund tog ungefär två timmar. Gunnar mindes hur Märta en gång i ungdomen hade missat bussen, och de hade gått omkring i stan till midnatt. Då var allt fyllt av hopp och värme.
Sen kom vardagen. De grälade sällan – med Märta var det omöjligt att gräla. Hennes tålamod och vänlighet var outsinliga. Men Gunnar förändrades, tog hennes kärlek för given och uppskattade inte de stunder de delade.
Om han kunde säga ett ord till sin yngre jag, skulle det vara: *Värdesätt*.
När bussen rullade in i byn började Gunnars hjärta slå fortare. En bokcitHan steg av bussen, och regnet föll fortfarande, men nu kändes det lättare att andas.
