I den lilla byn Solgläntan doftade det nybakat bröd som Kerstin Andersson bakade i den gamla ugnen. Plötsligt hördes en knackning på dörren, och den mysiga tystnaden i köket sprängdes som en såpbubbla. Kerstin torkade händerna på förklädet och skyndade sig att öppna.
“Mamma, det här är Elsa, min fästmö”, stod hennes son Henrik i dörren med ett brett leende.
Kerstin tittade på flickan och stelnade till, som om hon blivit träffad av en blixt. Elsa var lång, nästan två meter, i en kort kjol, på skyhöga klackar, med kraftig makeup och en enorm väska i handen.
“Hej”, fick Kerstin fram och försökte dölja chocken. “Göran, kom hit!” ropade hon till sin man. “Henrik har tagit med vår blivande svärdotter, hälsa på!”
Göran kom hasande i tofflor och en urtvättad t-tröja. När han fick syn på Elsa stod han som förstenad, som om han sett ett spöke.
“Tjena”, mumlade han och försvann sedan snabbt tillbaka in för att byta om.
Kerstin följde honom med en förebrående blick. När Henrik två dagar tidigare sagt att han inte skulle komma ensam hade hon blivit glad. Henrik var ju över trettio – hög tid att skaffa familj. Hon hade föreställt sig en blyg flicka, kanske med fläta, i en enkel klänning. Men Elsa? Sådan hade hon inte väntat sig. Skor med stiletter, lacknaglar, en väska där det stack ut några fjädrar. Det var en utmaning mot allt Kerstin ansåg vara normalt.
“Kom in, Elsa”, sa hon och försökte hålla masken. “Göran, ta hennas väska, stå inte där!”
Göran, nu i en ren skjorta, tog Elsas bagage och visade gästerna in. Kerstin drog åt sig Henrik och viskade:
“Henke, vem har du tagit med? Vad är det här för upptåg?”
“Mamma, lugna dig”, skrattade Henrik. “Hon är bara sån på utsidan. Inuti är hon ren gull, du ska se.”
Kerstin fnös misstroget och mumlade en bön:
“Herre Gud, bevara oss, vilken överraskning.”
Kaos utbröt i huset. Männen viskade vid bordet medan Elsa installerade sig i Kerstin och Görans sovrum och plockade upp sina saker. Kerstin stirrade häpet när fjädersmyckade hattar, baddräkter och skimrande tygbitar dök upp ur väskan.
“Vad i hela friden är detta?” plockade hon upp något som liknade en tråd med två fingrar.
“Det är underkläder”, svarade Elsa glatt. “Vill du ha? Jag har fler.”
“Nej tack”, morrade Kerstin och kände hur hettan steg i kinderna. “Varför sätter du dig i vårt rum förresten?”
“Henke har ingen plats, och farbror Göran sa att det var okej”, log Elsa.
“Farbror Göran, minsann?” fnös Kerstin och gav mannen en iskall blick. “Jaså, jaså.”
Hon drog med Göran ut i trädgården.
“Är du klok? Gav du bort vårt rum? Ska du sova på soffan nu, din gästvänlige man?” väste hon.
Just då hördes ett råmande från ladugården.
“Åh, jag glömde mjölka Maja!” utbrast Kerstin och skyndade dit.
Elsa följde efter.
“Får jag prova?” frågade hon försiktigt. “Jag har aldrig mjölkat en ko förut.”
Kerstin mätte henne från topp till tå.
“I de där?” sa hon sarkastiskt och nickade mot Elsas klackar.
“Jag byter om direkt!” Elsa for in i huset och kom tillbaka i shorts och t-shirt.
Kerstin suckade.
“Nåväl, kom då. Men sätt på dig en schal.”
“Kan jag ha hatt istället?” pep Elsa. “Jag har en fin, med blommor.”
“Schal!” avbröt Kerstin. “Hatt, tänk dig.”
I ladugården räckte hon Elsa en hink.
“Mjölka så här. Jag går och lagar frukost.”
Efter en halvtimme hade Elsa inte kommit tillbaka. Kerstin dukade bordet och gick muttrande till ladugården. Där brast hon i skratt. Elsa, med schalen på sned, gick runt kon och tittade underifrån, mumlande för sig själva.
“Jag har tittat överallt!” försvarade hon sig när Kerstin slutade skratta och visade hur det gick till.
Efter frukost bestämde sig Elsa för att sola. Hon bredde ut en filt, satte på sig baddräkten och lade sig i trädgården. Göran, som undvikit alla sysslor hela veckan, greppade plötsligt lie och började kanta gräset vid staketet, medan han sneglade på gästen.
“Elsa, vill du hjälpa mig plocka hallon?” sjöng Kerstin ljuvt. “Sylt och saft ska vi koka.”
“Visst, tant Kerstin!” pep Elsa.
I hallonbuskarna gav Kerstin henne en burk. Elsa plockade med sådan iver att Kerstin blev förvånad. Men då ropade grannfrun, och de pratade i en timme. Kerstin klagade på att hon drömt om en annan svärdotter, medan grannfrun rådde henne att inte döma för fort.
När hon återvände var Elsa försvunnen.
“Elsa, var är du?” ropade hon.
“Här!” ljöd det från nässelskogen.
Elsa kom ut, full med stickor och med rufsigt hår.
“Vad gjorde du därinne?” gapade Kerstin. “Det är främmande mark, ett övergivet hus!”
“Men bären är större där”, svarade Elsa stolt och höll upp en full burk.
“Åh, din lilla galning”, suckade Kerstin. “Kom, så reder vi ut håret.”
På trappan, med en kam i handen, började Kerstin fixa till Elsas hår och frågade om hennes liv. Elsa berättade öppet:
“Jag växte upp med mormor. Föräldrarna var borta hela tiden, och sen blev de inte mer. Efter skolan jobbade jag som servitris och diskare. Sen blev jag erbjuden modelljobb, men det var inget för mig. När jag träffade Henke erbjöd han mig att jobba på hans kontor – servera kaffe. Det är mysigt, alla är snälla.”
Kerstin lyssnade, och hennes hårdnade hjärta mjuknade. Bakom det skinande skalet fanns en flicka som sett mycket motgång.
På kvällen satt alla på verandan och drack te. Elsa såg på Kerstin och sa tyst:
“Tant Kerstin, lär mig allt du kan? Här är så mysigt och lugnt…”
Kerstin blinkade åt sonen.
“Och ska du gifta dig med min Henke?”
Elsa blev röd om kinderna.
“Han har inte frågat än”, mumlade hon.
Henrik brast i skratt.
“Listig är du, mamma! Får jag inte ens fria”Men när våren kom och äppelträden stod i full blom, knäböjde Henrik plötsligt mitt i hallongården och höll fram en ring, medan hela byn smög närmare för att lyssna.”
