Han var bara bekväm. Så länge han var till nytta, kom de ihåg honom, men annars glömdes han bort.
Erik kom för att hämta sin fru hos sin svärmor efter ännu ett litet gräl. Han parkerade bilen utanför den gamla nio våningar höga lägenheten, rättade till kragen och gick mot entrén. Han var nästan framme vid dörren när han plötsligt såg någon i ett fönster på bottenvåningen. Hjärtat slog hårt i bröstet.
“Mamma? Vad gör du här?” frågade han förvirrat när han kände igen sin mor.
“Tyst”, viskade Margareta Andersson. “Kom hit.”
“Vad är det som händer?” rynkade Erik pannan.
“Kom bara hit och lyssna”, pekade hon mot det gläntande fönstret.
Från svärmoderns lägenhet hördes kvinnorösterna. De pratade högt, utan att hålla tillbaka. Det var Linda – hans fru – och hennes mamma.
“Mamma, du skulle ha sett hur rädda de blev. Särskilt den där med de tårfyllda ögonen. ‘Jag har gjort fel, jag skyddade inte mitt barnbarn!'” Linda skrattade. “Allt gick enligt plan. Och min Erik – en riktig gåva. Vid minsta lilla grej springer han och räddar mig, som en trogen hund. Han till och med körde mig till sjukhuset. Jag visste att om jag inte pressade honom med den här ‘graviditeten’, så skulle han aldrig fria.”
“Linda… det där är ju elakt”, invände hennes mamma tveksamt.
“Mamma, du förstår ingenting. Nu gäller det att få den där lägenheten från honom. De har en trea mitt i stan, glöm inte det. Jag har redan påpekat att vi måste flytta ihop nu när ‘barnet’ är på väg. Sen kan vi skjuta undan de gamla lite i taget. Huvudsaken är att Erik slukar allt. Han är inte den typen som smäller med dörren. Han går att leda… mjukt och tyst. Precis som jag vill.”
Erik stod som förstenad, som om någon slitit ut hans hjärta ur bröstet. Han hörde vartenda ord men kunde inte röra sig. Vid hans sida kramade hans mamma hans hand hårt.
“Hörde du?” frågade hon lågt.
Han nickade. Ansiktet var vitt som papper.
“Kom.”
De gick upp till lägenheten. Erik tryckte hårt på ringknappen. Dörren öppnades av Linda, strålande – uppenbarligen fortfarande upprymd efter sitt eget tal.
“Älskling! Varför är du här så tidigt?” sa hon med en påtvingad lektion.
“Spara orden. Jag ska hämta dina saker själv imorgon”, sa Erik lugnt. “Och imorgon ansöker jag om skilsmässa.”
“Va? Har du blivit galen? Varför?”
“För att jag hörde allt. Om ‘graviditeten’, om lägenheten, om hur bekväm jag är. Tack för att du visade mig så tydligt vilken du egentligen är.”
Linda försökte säga något, men orden fastnade i halsen.
Margareta såg bara på sin före detta svärdotter och sa:
“Och här trodde jag att det var mitt fel. Att jag inte accepterade dig, att vi inte förstod varandra. Men ett modershjärta känner alltid sanningen. Jag ville bara inte se den.”
De gick. Erik vände sig inte om. Det kändes som om en tung börda lyftes från hans axlar. Han gick tyst, och bredvid honom sa hans mamma ingenting – för första gången på många år. Hon höll bara hans hand hårt. En tyst stöd, som betydde mer än alla ord.
