Skilsmässan krossade Karin som en vägvält. Hon hade dyrkat sin man och väntade sig inte en kniv i ryggen. Men han var otrogen – med hennes bästa väninna. På en dag förlorade hon två personer hennes hjärta litade på. Trosten på män var borta. När hon tidigare hört att “alla är otrogna” hade hon avfärdat det med “min Olle är inte sådan”. Nu hade sveket bränt henne inifrån, och hon svor att aldrig mer öppna sitt hjärta för någon.
Karin växte upp sin dotter Lova. Den före detta mannen betalade underhållet och träffade flickan då och då men brann inte för att vara en far. Karin accepterade det: ensamhet för resten av livet. Hon fann till och med en bitter tröst i det – ett liv utan en man verkade enklare. Men ödet älskar att kasta om planer.
På en kollegas födelsedagsfest i ett litet café i Örebro träffade Karin Markus – födelsedagsbarnets bror. Han hade också genomgått en skilsmässa, och till hennes förvåning bodde hans son Emil hos honom, inte hos modern. Markus förklarade: pojken hade själv valt fadern, och den före detta hustrun, upptagen av en ny kärlek, hade inte protesterat. En tonåring var bara en börda för henne.
Den kvällen väckte något glömt i Karin. Som en ung flicka kände hon fjärilar i magen – en känsla hon inte känt på åratal. Markus var heller inte oberörd. Båda, sårade av skilsmässor, var rädda för nya känslor, men gnistan mellan dem var omöjlig att ignorera.
Markus fick tag på Karins nummer och ringde efter att ha samlat mod. Istället för att kalla det en dejt – ett ord som kändes fånigt i deras ålder – föreslog han att de skulle träffas och prata. De gick till en mysig restaurang och pratade tills stället stängde. Sedan kom en till träff, och ännu en…
En dag när Lova var hos sin far bjöd Karin hem Markus. Efter den natten visste de: de ville inte skiljas igen. Deras kärlek, mogen och öm, kändes som en räddning från det förflutna. Men det fanns en hake – barnen.
Båda hade tonåringar. Markus son, Emil, var ett år äldre än Lova. Olika personligheter, intressen, vänner. Först träffades Karin och Markus bara, ibland med barnen, men de märkte med sorg: Lova och Emil var inte bara likgiltiga – de dolde knappt sin aversion.
Efter ett och ett halvt år orkade Markus inte mer. Han friade till Karin. Han älskade henne så mycket att han kände sig som en pojke igen, men han visste: han ville ha en familj, en riktig, inte som den med hans exfru. Hemliga möten och samtal dugde inte. Karin, överväldigad, sa ja. Hon ville också somna bredvid sin älskade, laga frukost tillsammans, se film på kvällen.
De diskuterade allt. Att bo i deras tvåor var omöjligt – tonåringar av olika kön behövde egna rum. Efter att ha sålt lägenheterna och lagt till Markus sparande köpte de ett rymligt hus i förorten till Örebro. Det svåraste återstod: berätta för barnen.
De bestämde sig för att göra det separat för att mildra slaget. “Jag vill inte bo med Markus och hans son!” protesterade Lova. “Träffas som tidigare! Varför behövs bröllop och det här huset?” Karin förstod henne, och hennes hjärta värkte av medlidande. För mammas skull måste Lova vänja sig vid främlingar. Men Karin visste: om några år skulle dottern flyga ur boet – vad skulle då bli kvar? Tomhet? Runt omkring fanns gott om mödrar som offrat sig för barnen och sedan krävt detsamma tillbaka. Karin ville inte ha ett sådant öde. Fast men vänligt sa hon: “Beslut är taget. Men jag kommer alltid lyssna på dig, och du är det viktigaste för mig.”
Lova mulnade men argumenterade inte. Hennes far, nyligen gift igen, ringde allt mer sällan, och flickan kände sig övergiven. Efter ett långt samtal gick hon motvilligt med på det, övertygad om att hennes mor inte skulle svika henne.
Markus samtal gick inte lättare. “Varför ska jag bo med någon flicka och hennes mamma?” muttrade Emil. “För att jag älskar Karin,” svarade Markus lugnt. “Då flyttar jag till mamma!” snäste sonen. “Gör det,” gav sig inte Markus. “Men det kommer göra ont om du springer från svårigheter. Förresten, hos mamma får du trängas i en etta – vi köper ett hus. Jag tänkte sätta upp fotbollsmål så vi kan spela.” Emil, efter lite gnäll, gav med sig. “Men räkna inte med att jag ser Lova som en syster,” sa han. “Jag begär bara respekt,” svarade fadern.
Lova hävdade också att Emil inte betydde något för henne och att hon inte tänkte prata med honom. Bröllopet var stilla, med nära familj. Barnen satt i restaurangen med sura miner och visade tydligt hur mycket de hatade idén.
En vecka senare flyttade familjen in i det nya huset. Barnens rum inreddes efter deras smak – olika som deras personligheter. Lova, en morgonmänniska, steg upp i gryningen och gick runt huset medan alla sov. Emil, en nattuggla, satt vid datorn till midnatt och sov länge på helgerna. Lova avskydde fisk, Emil kunde äta den tre gånger om dagen. Hon älskade japansk pop och manga, han lyssnade på punkrock och såg actionfilmer. Inget gemensamt. Samtal slutade ofta i bråk om småsaker.
Men oväntat fästade sig Lova vid Markus. Hennes far försvann nästan ur hennes liv, och manlig uppmärksamhet behövdes. Markus, visserligen strikt, behandlade henne som sin egen, ibland bortskämd mer än Emil. “Hon är ju en flicka,” sa han. Emil, å sin sida, kom närmare Karin. Hans mor ägnade honom knappt tid, och nu, upptagen av en ny man, glömde hon honom helt. Karin lyssnade utan att döma, och snart delade Emil hemligheter med henne.
Karin och Markus hoppades barnen skulle bli vänner, men efter ett halvår var inget förändrat. De kom hem var för sig, umgicks med olika gäng i skolan och tillbringade kvällarna på sina rum. Föräldrarna accepterade det: om de inte ville, så var det så. Bara de inte bråkade.
Allt förändrades av en händelse. Lova fick en envis beundrare – en kille från parallellklassen. Hon tyckte inte om honom, och han betedde sig konstigt. Meddelanden, lappar, förfrågningar om dejter. Lova bad honom klart och tydligt att lämna henne ifred, men han lyssnade inte.
En dag efter teatergruppen stannade Lova kvar i skolan. När hon kom ut stod beundraren i vägen. “Kom, vi går en promNär han sträckte sig efter henne kom Emil runt hörnet och ställde sig mellan dem med händerna i sidorna.
