Den glödheta julihettan hängde över den uttorkade marken i byn Stäppvik, som låg utspridd över de svenska skogarna. Vägen, som en ändlös orm, slingrade sig bort i fjärran. ”Hettan i år är outhärdlig, tycker du inte? Solen bränner som i en ugn. Lite regn skulle inte skada”, muttrade taxichauffören och kastade en blick i backspegeln. Men Anna, som satt i baksätet, teg och stirrade ut genom fönstret. ”Vilken tystlåten jänta! Alla andra skvallrar utan uppehåll, men hon har inte öppnat munnen på hela resan. Vem ska du träffa? Inte från här, det märks direkt. Vad är det för fågel?” morrade föraren, men Anna suckade bara: ”Hem.” Efter att ha betalat klev hon ur. Taxin, med en fräsande avgasånga, försvann och lämnade henne i ett moln av damm.
Anna gick genom de barndomsbekanta gränderna, men allt kändes främmande. Femton år hade hon varit borta. Där stod det gamla huset, där hennes mor väntade. I skymningen lyste två fönster, och i ett av dem skymtade en böjd siluett. ”Herregud, hur hon har åldrats…” Anna hjärta sammanpressades av skuld, så tung att den inte gick att sona. Bröstet värkte, tårarna kvävde henne. ”Mamma… Min lilla mamma…” Hon ville rusa till dörren, ringa på, falla på knä och be om förlåtelse. Men benen vek sig under henne. ”Jag klarar inte… Inte nu… Jag måste sitta ner…” viskade hon och sjönk ner på en bänk. Minnena vällde fram som en storm och förde henne tillbaka till det förflutna.
Hennes barndom var lika färgrik som en luftballong hennes far gett henne. Vid fem års ålder älskade hon sin rödblå boll, och när den spruckit under en bil kollapsade hon i feber. Hennes mor, en barnläkare, vårdade henne utan att lämna hennes sida. Vid tretton var Anna gänglig och långbent och led av öknamnet ”Stativ”. ”Mamma, varför växer inte mina bröst? Alla skrattar åt mig”, klagade hon och pressade sig mot sin mor. ”Du är min skönhet, allt är som det ska”, tröstade mamman och strök hennes hår.
Vid sjutton blomstrade Anna: smal och med kurvor började hon på sjuksköterskeutbildningen. Där mötte hon kärleken. Anders, en äldre student, drömde om att bli kirurg. Han bodde hos en gammal tant där han hyrde ett rum. Deras känslor blossade upp genast. Anders följde Anna hem, tog hennes hand försiktigt, höll om henne. Hon levde och andades bara för honom. En kväll när föräldrarna var borta på ett bröllop övertalade Anna Anders att stanna hos henne. Tre dagar var de lyckliga, svor att aldrig skiljas. De planerade att gifta sig så fort Anna blev myndig.
Men föräldrarna kom hem tidigare. När hennes far, Johan Nilsson, såg Anders blev han röd i ansiktet. ”Det här är Anders, vi älskar varandra. Om han går, går jag med honom”, sa Anna bestämt. ”Ut! Båda två!” vrålade fadern. Anders rusade ut, Anna efter. Johan, mörkröd av ilska, mätte golvet med steg. Han avgudade sin dotter, men hennes handling slet sönder honom. ”Hur kunde hon skämma ut oss så? Ta hit en kille när vi är borta!” väste han till sin fru, Maria. ”Du har bortskämt henne! Låtit henne slippa allt! Det är ditt fel!”
”Sluta skrika! Varför skulle hon behöva städa eller laga mat? Det är mitt jobb. Hon tog hem en kille – det händer”, svarade Maria tyst och gömde tårarna. ”Din dumma kärring!” röt Johan och slog henne i ansiktet. Maria ryggade men stod kvar. ”Hon är sjutton, tiderna är annorlunda nu”, viskade hon. ”Det finns bara ett liv! Du har förstört min dotter!” vrålade han. ”Du glömmer att du har en dotter, Anna. Men du har ing”Så småningom reste hon sig, torkade tårarna och kände en lättnad hon inte känt på femton år – förlåtelsen hade äntligen befriat henne.”
