Jag var bara tjugotvå år gammal när min man lämnade mig ensam med vår lille son, Albin. Han var knappt två år då. Min man gav upp för han orkade inte med ansvaret – han tröttnade på att jobba och spendera pengar på oss. Varför försörja en familj när man kan köpa dyra saker till sig själv och sin älskarinna? Hur dålig han än var som make, var livet lättare tillsammans. Men när han stack, kändes hela världens tyngd på mina axlar.
Albin började på förskolan och jag tog ett jobb. Ibland kom jag hem utmattad, men hemmet var alltid städat: maten lagad, barnet mätt, kläder tvättade och strukna. Så lärde min mamma mig, och vår generation visste vad ansvar innebar. Jag erkänner, jag bjöd Albin på för mycket. Vid tjugosju kunde han inte ens steka potatis. Men när han gifte sig med Elin hoppades jag att hon skulle ta över omtanken om honom, så jag äntligen kunde göra vad jag ville – kanske hitta en hobby, eller extrajobb. Kort sagt, leva lugnt.
Men så gick det inte. Albin meddelade att de flyttade in till mig i Malmö – ”temporärt”. Jag var inte förtjust, men gick med. Trodde Elin skulle laga mat, tvätta hans kläder, och att jag skulle stå ut. Men verkligheten blev en mardröm.
Elin var lat som en säck potatis. Hon dukade inte av, diskade inte, tvättade varken sina eller Albins kläder, och rörde inte ens dammsugaren. Hon gjorde ingenting! I tre månader passade jag på tre personer. Var det här jag förtjänat i min ålder?
Medan Albin bestämde sig för att vara familjens enda försörjare, satt Elin hemma. Hela dagarna, tills han kom hem, antingen småpratade hon med kompisar eller stirrade på telefonen. Jag jobbade fortfarande. Kom hem till kaos: saker överallt, kylen tom, ingen mat. Fick dra till affären, handla, laga middag, och sen ta hand om en berg av disk. Elin verkade inte ens skämmas.
En dag när jag stod och diskade kom hon med en tallrik som stått i deras rum i flera dagar. På den låg möglig matrest och små flugor. Jag bet ihop men höll tyst. Nästa gång hon bar in en liknande tallrik, höll jag inte tillbaka längre.
”Elin, om du har en uns av samvete, kan du väl ta och diska en gång?” sa jag så lugnt jag kunde.
Tror ni hon bad om ursäkt? Nej. Nästa dag flyttade de – hyrde en egen lägenhet. Och Albin anklagade mig för att förstöra hans familj. Hur då? Genom att be hans fru diska?
Tack och lov är det lugnt och städat hemma igen. Jag tar hand om mig själv, och det är en lättnad. Men jag förstår inte: vad är det med unga idag? De kan ingenting – varken sköta hushållet eller ta ansvar. Min son, som jag uppfostrade med sådan kärlek, skyller sina problem på mig. Jag ville bara att hans fru skulle bete sig som en vuxen.
Nu lever jag för mig själv. Men det finns en bitterhet kvar: gjorde jag något fel när jag uppfostrade Albin? Eller är det bara den här tiden, då folk glömt vad omsorg betyder?
