Idag skriver jag om min sorg. Mitt hjärta är tungt, och jag behöver få ur mig allt som trycker.
Min son, Erik, gifte sig för tio år sedan. Tillsammans med sin fru Linnéa och deras dotter bor de trångt i en liten etta i Göteborg. För sju år sedan köpte Erik en tomt och började bygga sin drömvilla. Det första året hände ingenting. Året därpå satte de upp ett staket och gjorde grunden. Sedan blev det tyst igen — pengarna räckte inte. Så småningom, kronan efter krona, förlorade han dock inte hoppet.
Under åren lyckades de bara få upp första våningen. Men drömmen var en stor tvåvåningsvilla med plats för alla, inklusive mig. Erik har alltid varit familjekär och ville att vi skulle bo tillsammans. Första våningen kom till tack vare att Linnéa övertalade honom att byta deras tvåa mot en mindre lägenhet och lägga skillnaden i bygget. Men nu blir det trångt även för dem.
När Erik och familjen hälsar på mig i Stockholm handlar allt bara om huset. De diskuterar med iver om tapeter, elinstallationer och isolering. Ingen frågar om min hälsa eller hur jag mår. Jag klagar inte, lyssnar på deras planer, men i bröstet växer en oro.
Jag har länge anat att Erik och Linnéa vill sälja min tvåa för att avsluta bygget. En dag sa Erik: »Vi ska alla bo tillsammans i det stora huset, mamma, under ett tak!« Jag höll inte tyst längre: »Så jag måste sälja min lägenhet?«
De blev ivriga, nickade, började berätta om hur mysigt det skulle bli. Men när jag såg på Linnéa förstod jag att jag inte vill bo under samma tak som henne. Hon tycker inte om mig, och jag är trött på att låtsas som ingenting. Hennes kalla blickar, spydiga kommentarer — allt talar sitt tydliga språk.
Samtidigt gör det ont i hjärtat för Eriks skull. Han försöker så gott han kan, men i den här takten tar bygget tio år till. Jag vill hjälpa honom, ge hans dotter ett rymligt hem. Men då ställde jag frågan som gnager: »Var ska jag bo då?« Jag kan ju inte flytta in i deras lilla etta eller ett halvfärdigt hus utan bekvämligheter.
Linnéa hade naturligtvis ett svar direkt: »Mamma, du kommer att trivas jättebra i vår stuga!« Ja, vi har en liten sommarstuga på en tomt utanför Uppsala. Men det är en gammal byggnad utan värmning, bara användbar på sommaren. Då är det fint: blommor, frisk luft, en helg eller två. Men vintern? Hugga ved, elda i spisen, tvätta sig i en balja, springa ut i kylan för att gå på toaletten? Min hälsa är inte den bästa längre; jag klarar inte det.
»Folk bor ju så på landet!« sa Linnéa med en lätt häftighet. Jo, men på landet finns åtminstone värme, rinnande vatten och ordentliga bekvämligheter. Deras stuga är mer en lada med tak. Pengarna behövs, och jag känner hur de pressar mig att offra mig.
På sistone har jag börjat hälsa oftare på min granne, Gustav. Han är ensam, precis som jag. Vi dricker kaffe, pratar om livet, ibland tar jag med mig hembakade kanelbullar. För några dagar sedan hörde jag av en slump Linnéa prata i telefon med sin mamma. Hon sa att de kunde »flytta in mig hos Gustav« och sälja min lägenhet.
Jag var chockad. Vad mer kan man vänta sig av henne? Jag har alltid vetat att det inte finns plats för mig i deras »stora hus«. Men att så öppet planera att köra ut mig? Hjärtat värker. Jag tänker på Erik — ska jag ändå hjälpa honom? Han är ju min pojke, jag vill att han ska lyckas. Men rädslan släpper inte: ska jag på mina gamla dagar stå utan tak över huvudet, utan mitt eget, övergiven under en bro?
En läxa jag lärt mig: Familj är inte alltid den som delar ditt blod. Ibland är det de som bryr sig om dig, även om de inte är dina egna.
