**Dagboksnotering**
Idag hade jag till slut modet att säga ifrån. Allt började när Viktor kom gående mot stuggrinden här i förorten till Uppsala, med en okänd kvinna under armen.
—Hej Viktor! ropade grannen Maj-Britt när hon tittade över staketet. Vem är det du har med dig?
—Tjena Maj-Britt! log Viktor. Jag tänker gifta mig. Här är min blivande fru, Elin.
Elin arbetade utan uppehåll på tomten, och Viktor var lika flitig. En dag när han åkte in till stan bjöd Maj-Britt in Elin på fika.
—Ska du inte komma in på en kopp te, lilla granne? frågade hon med ett slugt leende.
—Gärna, nickade Elin.
Hon stannade i halvannan timme och kom hem precis innan Viktor återvände.
—Varför ser du så fundersam ut? undrade han.
Elin log bara. Nu visste hon sanningen.
När Viktor kom tillbaka med en ny främmande kvinna några dagar senare, var Maj-Britt lika nyfiken.
—Hej Viktor! Vem är det här?
Viktor blundade lätt och svarade:
—Jag ska gifta mig, Maj-Britt. Det här är Elin, min blivande fru. Stugan är stor, måste se om hon klarar av den.
—Elin alltså? Maj-Britt nickade. Fint namn. Viktor är en riktigt bra parti, händig och omtänksam. Stannar ni länge eller bara över sommaren?
—Gå nu, stör inte, muttrade Viktor och öppnade grinden.
—Elin, kom in på te en annan gång! ropade Maj-Britt efter dem och skrattade.
—Konstig kvinna, sa Elin när de kom in i huset. Vad menade hon med ’över sommaren’?
—Bry dig inte om det, sa Viktor. Här ute hyr folk hjälp för säsongen, så hon bara babblar. Prata inte för mycket med grannarna, Maj-Britt är den värsta skvallertanten.
Stugan var skinande ren, bara lite damm efter vintern. Elin beundrade de snygga gardinerna, den broderade duken och de fina kökshanddukarna.
—Har du gjort allt det här själv?
—Nä, vad trodde du? skrattade Viktor. Innan dig försökte massor av tjejer fånga mig. Ensamstående karl med stuga och lägenhet, det lockar. Men jag väntade på dig.
Elin rodnade. Viktor var faktiskt snygg – bredaxlad, med gråstrimmigt hår och ett skälmskt leende.
De hade träffats på torget i Uppsala. Viktor köpte hallonplantor, Elin letade efter dillfrön till fönsterbrädan.
—Tre påsar, så ger jag rabatt! lockade säljaren.
—Varför så mycket? skrattade Elin. Jag är ensam, en påse räcker.
—Min rabatt står tom, flinade Viktor bredvid. Vi kanske kan hjälpas åt?
—Vad säger din fru om det? frågade Elin och såg på honom.
—Änka, suckade han. Men du får mitt hjärta att smälta.
Så började deras kärlek. Inom en vecka bad Viktor henne följa med till stugan.
—Elin, med dig är allt lätt. Följ med mig över sommaren!
Hon tackade ja.
—Vad har jag att förlora? Barnen är vuxna och ringer bara när de behöver pengar. Ingen man, inte ens en katt. Kanske är det ödet?
På stugan blev de snart *du*. Men när Viktor pratade om bröllop, såg Maj-Britt road ut.
Hela sommaren arbetade Elin. Grönsakerna frodades, ogräset fick ingen chans. Viktor grävde, bar vatten och högg ved. De såg ut som ett lyckligt par.
En dag när Viktor åkte in till stan, frågade Maj-Britt:
—Kommer du på te idag? Eller förbjuder Viktor det?
—Varför skulle han? sa Elin. Jag kommer.
Hon återvände tankfull.
—Vad funderar du på? frågade Viktor.
—Bara hur svårt det är att förlora någon, sa hon och såg honom i ögonen.
—Lägg av, sa Viktor. Om det är min fru du tänker på, det var längesen. Nu har jag dig.
Men veckorna gick och Viktors humör förändrades. Han blev petig och pratade aldrig om bröllop.
—Varför stängde du inte växthuset? muttrade han en morgon.
—Det var varmt, annars dör skörden!
—Ska du läxa upp mig? fräste han. Som om du kan något om odling!
Elin svalde sin irritation. När hon kokade sylt var Viktor snäll igen. Men sen kom kritiken tillbaka.
Till slut frågade hon rakt ut:
—Vad är det som händer?
Då ringde telefonen. Viktor bleknade när han läste meddelandena.
—Någon tar pengar från mitt konto!
—Luras inte, varnade Elin. Ge inte koden!
—Vad vet du? brusade han upp.
Ett skrik följde.
—Allt är borta! De tog även ett lån!
—Jag varnade dig, sa Elin kallt.
—Vad ska jag göra?
—Jag kan hjälpa, sa hon lugnt. Men du säljer stugan till mig för samma summa.
—Den är värd tre gånger mer!
—Lycka till, sa Elin. Banken tar både stuga och lägenhet innan du hittar en köpare.
Hon blåste, men Maj-Britts ord ekade: *”Han lurar ensamma kvinnor varje sommar. Släpa hit dem, få dem att arbeta, sen bråkar han och kör ut dem. Straffa honom.”*
—Säljer du eller åker jag? frågade hon.
Viktor gav till slut med sig.
På advokatbyrån skrev de kontraktet. Elin betalade lånet. Sen packade hon hans saker och lämnade en korg grönsaker och en burk sylt – *”till minne”*. Låset bytte hon direkt.
—Elin, kommer du på te? ropade Maj-Britt.
—Kom du hellre hit! log Elin. Vi firar mitt nya hem. **Jag är husets fru nu.**
