Min mor söker kärlek, medan jag drunknar i barnens behov.
Min mor, Annika Lindström, har tycks det strökat mig och mina barn ur sitt liv. Jag står ensam mellan två småbarn som kräver oavbruten uppmärksamhet, medan hon, deras egen mormor, inte ens tänker på att sträcka ut en hjälpande hand. Denna smärta gnager inuti mig, och jag vet inte hur jag ska hantera känslan av ensamhet och bitterhet.
Varför gör hon så här? Jag hittar inga svar. Vi växte isär när jag, arton år gammal, lämnade föräldrahemmet i Uppsala för att börja mitt vuxenliv. Sedan dess har vårt umgånde reducerats till sporadiska telefonsamtal. Jag hoppades att mina barns födelse skulle dra oss närmare varandra, men varje gång jag ber henne komma hit eller bara lyssna, avbryter hon samtalet efter några minuter: “Elin, jag måste sluta, jag har saker att göra.” Vilka saker kan vara viktigare än familjen? Jag förstår inte.
Mamma har alltid velat fostra självständighet i mig. I min ungdom påpekade hon ofta att jag måste klara mig själv. Men när jag flyttade hemmifrån som artonåring fick jag kämpa för min plats i världen. Söka jobb, hyra en liten lägenhet, räkna varje krona – allt vilade på mina axlar. Jag klarade det, men till vilket pris? Nu när jag själv blivit mor hoppas jag på en uns av stöd från henne. Men det kommer inte.
Istället upptar män all hennes tid. Som en tonårig flicka jagar hon dejter, letar efter “den rätte,” trots att hon passerat femtio. Jag har inget emot att hon vill vara lycklig, men när det tar all hennes tid kan jag inte hålla tyst. Mina barn, hennes barnbarn, saknar sin mormor. De frågar varför hon aldrig kommer, och jag vet inte vad jag ska svara. Varje gång har hon en ny ursäkt: hon är upptagen, trött, eller har “träff med en intressant person.”
Nyligen rasade mitt tålamod. Efter ännu en vägran att hälsa på oss exploderade jag. Jag ringde henne och hällde ut allt som brunnit inom mig: “Mamma, skäms du inte? I din ålder borde du vara med barnbarnen, inte springa på dejter!” Hon fnös tillbaka: “Jag offrade hela min ungdom för dig, jobbade utan vila, uppfostrade dig ensam! Nu är det min tur, Elin! Barnbarnen är ditt ansvar, inte mitt!” Hennes ord träffade som en örfil. Ja, hon gjorde mycket för mig, men är det en anledning att vända ryggen åt familjen?
Jag ser hur hon drar sig undan. De senaste två åren har vi knappt träffats en gång i månaden. Hon har blivit kall, främmande. Till och med i hennes röst saknas den värme som en gång fanns där. Jag ber henne inte offra hela sitt liv för oss, men är det verkligen för mycket begärt att komma förbi en gång i veckan? Sitta med barnen, leka, ge mig några timmar att hämta andan? Jag är rädd att vi snart inte längre kommer vara en familj.
Hur får jag henne att förstå att livet inte bara handlar om romantiska middagar och nya beundrare? Att familjen, hennes blod, hennes barnbarn, är vad som verkligen betyder något? Jag är trött på bråk, trött på att känna mig oviktig. Ibland tänker jag: låt henne hitta sin “prins,” skapa ett eget lyckligt liv, och kanske minns hon oss sedan? Men innerst inne är jag rädd att “sedan” aldrig kommer.
Jag vill inte förlora min mamma. Men hur ska jag hålla kontakten när hon själv knuffar bort mig? Jag drunknar i ansvar, och hon märker tydligen inte ens hur hårt jag har det. Är jag egoist? Eller har hon glömt vad det innebär att vara mor?
