Vera vankade fram och tillbaka i sin lilla lägenhet i Göteborg med telefonen hårt inklämd i handen. En ny förseningsnotis om krediten blinkade på skärmen, och hennes hjärta knöt sig av ångest. Hur skulle hon kunna försörja sin familj när dottern och svärsonen blev en allt tyngre börda? Allt började när hennes äldsta dotter, 19-åriga Elin, meddelade att hon väntade barn och skulle gifta sig.
Vera hade en gång arbetat tillsammans med en kollega, Birgitta, en klok och omtänksam kvinna. Birgitta hade ensam uppfostrat två döttrar: Elin, som nu var 19, och den 10-åriga Linnea. Fram till nyligen hade Birgitta inte haft några klagomål. Elin studerade flitigt på universitetet, Linnea strålade i skolan. Båda var lydiga och föredömen, och Birgitta var stolt över dem, trots alla svårigheter som ensamstående.
Men under andra året träffade Elin sin första kärlek – Anton. Han var från en annan stad, men Birgitta godkände honom efter att ha träffat honom. Anton verkade snäll och ärlig, ingen lurendrejare. Snart bestämde de två kära sig för att flytta ihop. För att spara pengar på hyra slog de sig ner hos Birgitta. Hon ville inte ha det så bråttom – dottern var bara 19, hon borde avsluta studierna först. Men det fanns inget val.
Birgitta bodde i en trea, men rummen var små, och det var redan trångt. Antons ankomst, som blivande svärson, gjorde bara situationen värre. Birgitta accepterade det, men snart fick hon veta anledningen till deras brådska: Elin erkände att hon var gravid och att hon och Anton ville gifta sig. Birgitta kände marken gunga under fötterna. Hennes dotter, som precis börjat sitt vuxna liv, skulle redan bli mor.
Anton jobbade inte. Han studerade, precis som Elin, och ingen av dem tänkte gå över till distansstudier. Men bröllopet de planerade var storslaget, som i en Hollywoodfilm. De bokade en av Göteborgs dyraste restauranger, bjöd in en massa gäster, och Elin beställde en designerklänning som om hon skulle gå på en catwalk. Birgitta försökte protestera, förklara att hon inte hade råd, men Elin fattade tag om magen och började gråta:
“Mamma, tänker du snåla inför ditt eget barnbarn?”
Birgitta betalade allt, sammanbitet. Jag tog pengar från sina besparingar, som var avsedda för svåra tider, och tog till och med ett nytt lån. Hon hoppades att de unga skulle komma till förnuft efter bröllopet, skaffa jobb och börja ett eget liv. Men hennes förhoppningar kollapsade som ett korthus. Elin och Anton stannade kvar hos henne utan minsta plan på att söka extrajobb.
Antons föräldrar gifte dem en begagnad bil som bröllopsgåva. Nu körde paret runt i stan som på semester, medan bensinpengarna betalades av brudgummens föräldrar, som visste att deras son inte hade en krona. Men alla andra utgifter – mat, hyra, kläder – hamnade på Birgitta. De unga visste inte ens vad ett bröd kostade. När Birgitta försökte prata om räkningar, himlade Elin med ögonen:
“Mamma, vi pluggar ju, hur ska vi ha pengar?”
Elin ville inte spara på något. Hon visade sin mamma en katalog med barnvagnar och barnsängar – de mest trendiga och dyra modellerna. Birgitta, med sin medellön, kunde bara stirra.
“Elin, jag har inte så mycket pengar! Jag har ett lån för din utbildning, och Linnea måste jag ta hand om!”
“Menar du allvar?” fräste dottern. “Blir du en sån snåljåp inför ditt barnbarn?”
Birgitta kände hur ilskan bubblade inuti. De valde själva att skaffa barn, men hon skulle finansiera det? Hon drog hela familjen ensam, arbetade sig till utmattning, och pengarna räckte knappt. Studienlånet hängde över henne som ett Damoklessvärd, Linnea behövde omtanke, och de unga varBirgitta stod framför dem med en ny beslutsamhet i blicken och viskade till sig själv att nu var det nog – hon skulle inte längre låta dem trampa på hennes gränser.
