Brutet hjärta: Dramat i familjen Johansson
Sofia stekte köttbullar i köket av deras mysiga lägenhet i Göteborg när ytterdörren smällde och hennes döttrar kom inrusande från farmor.
“Åh, mina flickor! Hur var det hos farmor?” Sofia torkade händerna på förklädet och log mot dem.
“Farmor älskar oss inte!” ropade Alva och Liv i munnen på varandra, med darrande röster.
“Va? Varför tror ni det?” Sofia stelnade till, hjärtat knöt sig av oro.
“Farmor gjorde något hemskt idag…” började flickorna och såg på varandra.
“Vad gjorde hon?” Sofias röst var skarpare nu, en kall kåre spred sig i bröstet.
Alva och Liv, som knappt höll tillbaka tårarna, berättade allt. Sofia lyssnade, och för varje ord stelnade hennes ansikte av fasa.
“Farmor älskar oss inte!” upprepade flickorna så fort de kommit in.
“Varför säger ni så?” frågade Anders, flickornas pappa, och lade ifrån sig tidningen med rynkad panna. Sofia såg på honom och väntade på en förklaring.
“Hon gav Olle och Klara allt det goda, jag såg det!” började Alva och drog i tröjärmen. “Och vi fick inget. De fick springa och väsnas, men vi måste sitta tysta. Och när de skulle åka hem fyllde hon deras fickor med godis, gav var och en en chokladkaka, kramade dem och följde dem till hållplatsen. Men oss…” Liv snyftade till, “hon stängde bara dörren!”
Sofia kände blodet rinna bort från ansiktet. Hon hade länge märkt att svärmodern, Karin, älskade sin dotter Jennys barn mer än deras döttrar. Men så här öppet? Det här var för mycket. Relationen med svärmor hade varit neutral: ingen större värme, men inga bråk heller. Allt förändrades när Jenny och hennes man fick Olle och Klara. Då visade Karin sitt rätta jag.
I telefon kunde hon prata i timmar om Jennys underbara barn:
“Så duktiga, precis som sin mamma, änglalikt!” pep farmor av glädje.
Sofia hade hoppats att deras döttrar också skulle få en droppe av den kärleken. Men när Alva och Liv föddes några år senare mötte Karin nyheten med kyla:
“Två på en gång? Ni tar verkligen i! Jag orkar inte med dem.”
“Ingen har bett dig om det”, svarade Anders förvånat. “Vi klarar oss själva.”
“Det kan jag tänka mig!” fnös Karin. “Jenny behöver mer hjälp. Hon har två små så nära i ålder!”
“Är inte våra barn också dina barnbarn?” bröt Sofia in. “Du sa ju att Jennys barn var så lugna och enkla.”
Karin gav henne en sur blick och muttrade:
“En bror måste hjälpa sin syster. Han är hennes blod, inte som du.”
Efter det förstod Sofia och Anders att de inte kunde räkna med svärmoderns stöd. Tvillingarna krävde massor av tid, men Sofias mamma var där. Hon reste genom hela stan, hjälpte till utan klagan. Karin såg bara Jenny och hennes familj. Om Olle och Klara kunde hon prata i timmar, men om Anders flickor ryckte hon bara på axlarna:
“De växer på bra…”
Sofia och Anders bodde långt från Karin och besökte henne sällan. Med Jenny undvek Sofia att träffas: fyra barn i en lägenhet blev kaos. Så fort barnen började leka klagade Karin över huvudvärk och bad dem åka hem. Jenny och hennes barn stannade alltid kvar.
När de ändå kom blev det gnäll: Alva och Liv åt godis utan fråga, stötte omkull saker eller var för högljudda. Och så kom huvudvärken igen, med en snabb uppmaning att ge sig av. Samtidigt berömde Karin ständigt Jennys barn:
“Såna här barnbarn gav min Jenny mig! Lugna, lydiga, snälla. Alltid ‘farmor, farmor’!”
Olle och Klara fick nästan varje vecka nya kläder, godis och leksaker. Alva och Liv fick presenter bara på högtider – och då något enkelt.
Först var det andra som märkte orättvisan. När någon frågade varför Karin favoriserade Jennys barn svarade hon stolt:
“De är mina egna!”
“Och Anders flickor?”
“Hur ska jag veta vems de är? De står på sonen, det är allt.”
Dessa ord nådde Sofia och Anders genom andra. Anders blev rasande och konfronterade sin mor. Därefter blev Karin tyst en tid, men inte länge.
Jenny bodde nära Karin och hälsade på ofta. Anders besökte henne mer sällan, men flickorna gillade att leka med sina kusiner. Först. Snart märkte till och med Olle och Klara att farmor behandlade dem annorlunda. Naturligtvis började de skylla allt tjafs på Alva och Liv, och farmor trodde gärna på sina favoriter.
Den sista droppen var historien flickorna berättade. Karin hade överöst Olle och Klara med godis, gett var och en en chokladkaka, kramat dem och följt dem till hållplatsen. Men Alva och Liv hade hon bara skickat ut genom dörren, med en ursäkt om “huvudvärk”. Deras busshållplats låg långt bort, en tion minuters promenad över en öde plats.
“Gick ni ensamma?” utbrast Sofia, iskall av rädsla.
“Ja”, nickade Alva och snörvlade.
“Det löpte lös hundar där… Vi var rädda”, tillade Liv med blanka ögon. “Vi åker aldrig till farmor igen!”
Sofia och Anders såg på varandra. De stödde flickornas beslut, men Anders ringde ändå sin mor:
“Mamma, mådde du så dåligt?”
“Vad menar du?” svarade Karin förvånat.
“Varför lät du flickorna gå ensamma? Du visste var deras hållplats var! Du kunde ringt mig eller Sofia.”
“Överdriv inte, de är inte små. De kom ju fram! De måste lära sig.”
“De är sex år! De gick över en öde plats med lösa hundar! Jennys barn släpper du aldrig ensamma. Varför?”
“Så du anklagar din egen mor nu? Det är din Sofia som gett dig idéer? Jag vill inte höra mer!” Karin lade på.
Anders såg förvirrat på Sofia. Hon suckade. Återigen var hon som den onda. Bra att hennes man stod på hennes sida. Det tog lång tid att lugna honom – han begrep inte varför hans mor behandlade barnbarnen olika. Sofia förstod: Jenny var hennes dotter, hennes barn var “äkta”. Men Alva och Liv var bara svärdotterns barn. Därför skillnaden.
Anders kunde ändå inte acceptera det:
“Jenny och jag växte upp lika! Hon var så glad på vår bröllopsdag…”
Sofia påminde honom om hur Karin jubilade när Olle födds: ringde alla, överöst Jenny med gåvor. Klara möttes också med tårar: “min älskade dotterdotter”. Men deras flickor?Alva och Liv växte upp starka och omgivna av kärlek från sin riktiga familj, medan Karin till slut stannade kvar ensam med sina favoriter, som aldrig hade tid för henne.
