“Du har fört sorg till vår familj!” skrek modern till sin tonåriga dotter.
“Mamma, du kom tillbaka! Jag har saknat dig så mycket! Ska vi vara tillsammans nu?” utbrast flickan med darrande hopp i rösten när hon kastade sig mot sin mor.
“Nej! Du stannar hos mormor!” avbröt Anna henne skarpt och backade undan som om hon stod framför en främling.
Anna hade för första gången på två år åkt till sin dotter i småstadens Bergshammar. Hennes röst var iskall, och hennes blick fylld av hat. Hon hade lämnat dottern i sin svärmors vård, och detta möte krossade flickans hjärta, som längtat efter en mors kärlek.
“Varför?” frågade flickan med tårar i ögonen.
“För att din födsel förde sorg till vår familj! Tack vare dig finns din pappa inte längre!” skrek Anna, och hennes ord trängde som en kniv in i dotterns själ.
Anna och Patrik hade varit oskiljaktiga sedan skoltiden. Deras kärlek verkade evig: de drömde om framtiden, planerade livet, och klarade inte en dag utan varandra. Strax efter examen gifte de sig. Patrik fick jobb inom gruvindustrin, tjänade bra, och i ett slag köpte de en lägenhet i Bergshammar. När Anna fick veta att hon var gravid strålade Patrik av lycka. Han omgav henne med omsorg, valde det bästa sjukhuset och fixade barnrummet. Deras liv var fullt av förhoppningar.
Men ödet var grymt. Några dagar efter förlossningen skulle Anna få åka hem. Patrik, stolt och lycklig, hade dekorerat barnrummet, köpt blommor och åkt för att hämta sin fru och dotter. Men han kom aldrig fram.
En fruktansvärd bilolycka tog hans liv. Räddningspersonal och läkare kunde inget göra. Anna stod ensam kvar med sin nyfödda dotter i famnen.
En vän till Anna kom till sjukhuset och försökte dämpa slaget. Hon hittade på sagor för att distrahera, men sanningen nådde Anna när hon kom hem. Hennes svärmor, Maria, berättade skakande om tragedin. Anna, vansinnig av sorg, rusade in i barnrummet som Patrik så kärleksfullt hade förberett. Hon förstörde allt: slet ner gardiner, kastade leksaker och skrek av smärta. Hennes värld hade kollapsat.
Efter begravningen kunde Anna inte ens se på sin dotter. Maria tog hand om barnet. Anna tvingade sig själv att sköta om flickan, men i hennes hjärta fanns ingen kärlek – bara tomhet och ilska. Hon skyllde på dottern för makens död, som om hennes födsel varit en förbannelse.
En dag när Maria kom på besök bröt Anna ihop.
“Det är hennes fel!” skrek hon, kvävd av gråt. “Hon förstörde vårt liv! Jag hatar henne!”
“Anna, kom till besinning!” bad svärmodern. “Vi måste leva för flickans skull. Hon är oskyldig!”
Men orden nådde inte fram. Anna stängde in sig i sorgen och byggde en mur av hat mellan sig och dottern.
Efter två år fick Anna jobb. Maria hjälpte så gott hon kunde, men snart fick Anna en befordran och började resa i tjänsten. Hon bad sin svärmor ta hand om dottern. Maria, som älskade sin barnbarn, gick gladeligen med på det. Först hälsade Anna på ibland, tog med flickan på helgerna, men med tiden blev besöknAllt eftersom åren gick glömde Anna bort sin dotter helt, medan Maria och den lilla flickan, nu hetande Elin, lärde sig att leva med sorgen och bygga ett nytt liv tillsammans.
