Jag sparkade ut min son och hans gravida flickvän. Och jag ångrar det inte. Inte en sekund.
När jag berättar min historia reagerar folk på olika sätt. Vissa dömer mig, andra sympatiserar, men mitt svar är alltid detsamma: nej, jag skäms inte. För jag har gjort för mycket för min son för att låta honom utnyttja mig och dessutom dra med sig en “familj” in i mitt hem.
Jag var ensamstående mamma. Min make – en lat och värdelös man – ville aldrig riktigt vara en pappa på heltid. Att arbeta var inget för honom. Han rökte inomhus, drack med sina kompanjoner, förolämpade mig och levde på min bekostnad. Jag stod ut, men till slut insåg jag: antingen överlever jag, eller så gör han det. Så jag gick. Jag körde ut honom, precis som jag senare gjorde med min son.
Jag jobbade dubbelpass, såg knappt dagsljus, bara för att min son Viktor skulle ha allt: mat, kläder, värme och kärlek. Köpte en tvåa i ett bra område. Men jag missade det viktigaste – tid och uppfostran.
Min mamma hjälpte till, men för mycket. Hon skapte en offermentalitet hos Viktor, en pojke som trodde att “världen var skyldig honom allt”. Han kunde ingenting. Inte laga mat, inte städa eller ens säga “tack” som en vanlig människa. Men att gnälla till mormor – det gick utmärkt. Jag var en dålig mamma, jag tvingade honom diska, jag förstod inte hans “känsliga själ”.
Vid sexton var Viktor redan fysiskt starkare än jag, men vid minsta stränghet sprang han till mormor och klagade. Till militären gick han förstås inte – mamma “fixade” undantag. Studera? Nej tack. Jobba? Ännu mindre. Han satt hemma, åt, drack med sina vänner, slösade mammas pengar och spelade datspel.
Och sen, som en blixt från klar himmel: “Mamma, Linnea är gravid.” Linnea, hans artonåriga flickvän, förstaårselev som inte ens visste vad livet handlade om. “Vi ska bo hos dig”, sa han. Inte “kan vi?”, inte “tack”, inte “vi är tacksamma”. Bara ett konstaterande: “Nu är vi två, mata oss, ge oss takt över huvudet.”
Jag satte mig ner med honom och pratade. Frågade: “Tänker du skaffa ett jobb? Hur ska ni försörja er? Ska du verkligen bli pappa utan yrke eller ansvar?” Han teg. Stirrade i golvet, bet sig i läppen och sa ingenting. Då insåg jag – nu räcker det. Jag har uppfostrat en man som aldrig växte upp. Jag gav honom allt, och han trodde att det var hans rättighet.
Grälet blev högljutt. Jag sa som det var. Jag är inte skyldig att försörja en ung familj med min omogna son i centrum. Inte heller hans flicka, som tydligen trodde att barn var en kombination av rosa sockor och Instagrambilder. Jag har gett honom allt, nu måste han ge något tillbaka till världen. Eller åtminstone till sig själv.
Jag körde ut dem båda. Ja, den gravida flickan också. För om de är vuxna nog att skaffa barn – då får de vara vuxna nog att ta ansvar.
Nu bor de hos min mamma. Hon fortsätter spela räddare i nöden, spenderar sin pension, de små slantarna hon har. Jag betalar hennes räkningar och köper medicin. Till min son – ingenting. Inte en krona. Och det är rätt.
Många sa: “Men du är ju hans mor!” Och jag svarar så här – att vara mor betyder inte att låta andra kliva på en. Att vara mor betyder att lära. Och ibland – att vara hård.
Jag ångrar ingenting. För hade jag inte kört ut dem, hade jag nu haft två latoxar på min rygg och ett barn som inte ens är mitt. Och jag har, vet ni, också ett liv att levMin son fick en läxa, och även om det tog tid, lärde han sig till slut att stå på egna ben.
