Nå, här går det. Vi åkte till svärmors stuga. Jovars.
Hon bodde i en liten by, i ett litet hus längst ut på gränsen till ingenstans, och bortom det… skog, å, sjö och fiske. Frisk, rent luft, fågelsång, svamp- och bärplockning. Ett paradis för mina två vallhundar. Som för övrigt min fru skaffade trots alla mina invändningar och förklaringar. Nej, det går ju inte att ha två såna stora hundar i en trea på femte vårningen.
Kort sagt.
Eller ännu kortare: de satte mig inför fakta och lovade.
Löftet löd så här: Frugan och dottern skulle gå ut med hundarna.
Jajamän.
Trodde du på det?
Jag gjorde inte det, och jag hade rätt. Det blev jag som fick gå ut med dem och ta hand om dem.
Så var det med den saken.
Så därför. En utflyt till naturen. Alltså, en resa till svärmors stuga. För mig kändes det som en semester. Som naturligtvis förvandlades till hushållsarbete, husreparationer och slit på en stor trädgårdsplätt. Och sedan, när jag var dödsträff, såg jag inte längre fram emot fiske eller svamputflykter.
De enda som hade det bra var våra vallhundar. Frihet. Springa var de ville, så länge de ville, göra vad de kände för.
Och jag var avundsjuk som fan.
Men på andra dagen. De tog med sig in i huset… en katt.
Gammal, svartvit, smutsig, loppig… Vallhundarna stod i hallen och gnydde intensivt, vägrade ge sig. Katten, som satt framför dem, spelade undergiven och ödmart. Svärmor, frun och dottern – som inte direkt stressade sig med trädgårdsarbetet eller hushållet (det var ju mitt jobb) – blev genast rörda. De himlade med ögonen, viftade med händerna, suckade och beundrade våra hundars ädelmod.
Katton välkomnades med öppna armar. Tvättades, torkades, matades, kelades med och översköljdes med kyssar. Sedan lade den sig i min fåtölj.
Jag fick en pall.
De döpte honom till Stackars katten.
Men jag såg genast i hans blick och sätt… att Stackars katten i själva verket var en renodlad gangster.
Under hela de två veckorna jag avtjänade mitt straff på svärmors gård, uppförde sig varelaren som en himmelsk ängel. Lekfull med kvinnorna och hundarna, vann deras hjärtan, respekt och kärlek.
Jag hoppades innerligt att jag åtminstone skulle kunna lämna kvar honom där, men…
Efter en dramatisk strid, där dottern segrade, packade svärmor ihop godsaker åt sin älskade katt, kysste honom på nosen, och så åkte han hem med oss.
Nå, här är det.
Hemma visade han sin sanna natur.
Först och främst visade han för de två stora hundarna vem som verkligen ägde lägenheten. Efter det slaget kom hundarna ut med rivna nosar och insikten – en djup, ohygglig insikt – om hur fruktansvärt fel de hade tagit.
Frun och dottern avgudade Stackars katten. Katten vet hur man når en kvinnas hjärta, till skillnad från mig.
Nu var det jag som fick gå ut med två vallhundar i koppel och Stackars katten löpande bredvid. Den enda trösten var att hundarna nu gick som på en tråd. Precist bredvid mig, på ena sidan. De vågade inte ens titta på katten, som stoltserade med svansen i vädret. De tittade rakt fram eller åt höger.
Grannarna undrade alltid:
“Är det möjligt att ni har dresserat hundarna så perfekt? Vilka änglar! De går liksom i formation.”
Jag muttrade bara mörkt. Stackars katten kunde dressera precis vem som helst.
Vanligtvis lade han sig mitt på gräsmattan, medan vi gick runt honom med hundarna. Katten betraktade oss med en sträng chefsblick. Hundarna tittade bönfallande på mig.
Två kamphundar (förbjudna att till och med äga, förresten) släpptes lösa utan koppel och munkorg. Deras ägare, som nyss flyttat in, tydligen ville visa alla vem som bestämde i området.
Först jagade de bort alla grannkatter och skickade några byrackor till veterinären när de försökte slåss.
När vi kom ut, njöt de och deras ägare av att vara ensamma på gården – alla andra hade flytt.
Men när de såg mina vallhundar gå i formation och Stackars katten… beslutade de sig för att smyga sig på och attackera. Deras ägare protesterade inte – tvärtom, han började filma alltihop.
De smög närmare, dök fram från buskarna och rusade mot oss. Hundarna var första målet – de förväntade sig att de inte skulle kunna fly på grund av kopplen.
Stackars katten och mig sparade de som efterrätt.
Men det var ett misstag.
Hundarna ryckte samtidigt i kopplen så våldsamt att jag ramlade. De försökte fly, vilket naturligtvis inte gick, och när jag slöt ögonen såg jag redan skräcken framför mig. Tänkte att jag bara måste resa mig, skrika, vifta med armarna och visa lite mod.
Jovisst.
Men av oss alla var det bara Stackars katten som visade mod. På bråkdelen av en sekund förvandlades han från lat observatör till en rasande demon. Ljudet han gav ifrån sig när han hoppade på den första hunden var så kraftfullt att en brandvarnare skulle blekna av avund.
Inom sekunder var den första hundens nos i trasor, och den andra – först stod den stilla, men när den såg katOch från den dagen vågade ingen någonsin utmana Stackars katten igen.
