Farmor: kom, lekte med barnet, gick. Jag: laga mat, städa, underhåll.
Jag är på bristningsgränsen. Varje helg förvandlas till en ändlös maraton där jag måste vara den perfekta värdinnan, mamman och samtalspartnern. Allt på grund av svärmor som kommer på besök och kallar sig för en ”kärleksfull farmor”. Hon dyker upp, leker med barnbarnet, medan jag måste laga mat, städa och le som om jag inte har några andra bekymmer. Den här historien är inte min, men den är så nära så många att den väcker en storm av känslor. Folk diskuterar, bråkar, och jag förstår – alla vill inte ha den här typen av ”hjälp” på helgerna.
Vår son har bara en farmor – min mans mamma, Birgitta Andersson. Hon är den klassiska farmodern från en liten stad utanför Uppsala. Fordom skådespelerska i en lokal teatergrupp, älskar hon att stå i centrum. Hon säger ständigt hur mycket hon älskar vår son, hur hon saknar honom, hur villig hon är att hjälpa till. Men hennes ”hjälp” är bara besök som mer liknar en teaterföreställning.
Birgitta gick i förtidspension, och nu har hon inget att göra. Hon bor ensam, hennes dagar drar ut på tiden, och vårt hem har blivit hennes sätt att fördriva tristessen. Nej, hon kommer inte för att passa barnet eller ge mig en paus. Hon kommer ”på besök”. Och jag kan inte säga nej till den enda farmorn, eller hur? Hon gör ju inget fel. Hon har rätt att träffa sitt barnbarn. Varje gång tar hon med leksaker, håller honom i famnen, går ibland en halvtimme med barnvagnen i vår trädgård – och det är hela hennes ”hjälp”. Grannarna är förtjusta: ”Vilken underbar farmor, hon kommer alltid till barnbarnet!” Men ingen ser vad som händer bakom stängda dörrar.
Jag vill inte ha den här sortens ”gäster” och ”hjälp”, inte ens om den är gratis. Svärmor dyker upp varje helg när min man, Johan, är hemma. Hon älskar när hela familjen är samlad så hon kan glänsa. Ibland tar hon med svärfar, Stefan, men han kommer sällan – han har sitt eget liv, sina egna intressen, och de sover till och med i separata rum.
Och tänk dig: jag är en ung mamma, vår son är inte ens ett år. Han är grinig, han får tänder, har ont i magen, jag sover inte på nätterna. Men jag måste ”ta emot” farmorns hjälp för hon är redan på väg. Det betyder – städa, laga mat, duka bordet och ändlösa samtal. Jag försökte få Johan att städa, men han muttrar: ”Jag har jobbat hela veckan, låt mig vila!” Så jag springer mellan köket, barnet och svärmor som sitter i sin favoritfåtölj och kelar med barnbarnet.
Birgitta kommer, leker med barnet, dricker kaffe, medan jag springer som en galning. Lagar mat, serverar, städar efter barnet som spillt juice eller kladdat ner sig med mos. Jag måste vara vänlig, hålla igång samtalet, le medan hon berättar teatrhistorier. Och sen, när hon tröttnar, reser hon sig bara och går. Ibland är det tre timmar, ibland en halvtimme. Hon går med en känsla av uppfylld plikt, medan jag kollapsar av trötthet och stirrar på högar med disJag längtar efter dagen då jag vågar säga ifrån och skapa gränser som gör vårt hem till en plats där jag också får vara.
