En helg åkte jag till veterinärkliniken för att vaccinera hunden. Tog en kölapp. En något skröplig men välvårdad äldre man verkade bekant. Tittade närmare – grannen, Karl-Gustaf Nilsson. Gubben sprang runt och ropade på veterinären. Jag gick fram.
– Vad har hänt?
– En hund blev påkörd av en bil, jag plockade upp den mitt på vägen. Behöver en kirurg direkt.
– Pappa, har du råd?
– Vet inte, gumman.
Nilsson började vända ut och in på fickorna. Hittade ungefär 900 kronor. Såg nöjd ut.
– Borde räcka. Fick lite extra häromdagen, hade tur.
Hunden, en skadedräktig vinthund, gnällde ynkligt. Jag suckade. Med den skadan – brutet ben, minst 10 000 kronor. En välklädd man med en hysteriskt dyr liten pudel i famnen vände sig om och tittade på oss.
– Gumman, jag kunde ju inte lämna kräket där, suckade Nilsson. Det skrek ju på vägen. Alla bara kör förbi, har så bråttom. Och här ligger en levande själ och dör. Ska ringa min fru, Margareta, hon har nog 300 kronor kvar, hon kommer strax, för säkerhets skull.
Mannen med pudeln tog mig åt sidan.
– Känner du honom?
– Han bor granne med mig. Han hade en trebent hund förr, en schäfer. Dog när den var 15. Den hade också blivit påkörd, och ägarna struntade i den.
– Jag förstår, svarade pudelmannen och gick till receptionen.
– Ring en kirurg och ta hand om gubben med hunden. Skicka räkningen till mig. Ta hans pengar också, men säg inte vad det kostar.
Så kirurgen kom. Notan blev drygt 17 000 kronor. 900 kronor från Nilsson, resten från pudelmannen – Fredrik Bergström. Jag vaccinerade min hund och gick hem. Nilsson väntade utanför operationssalen. Och vips, efter ett tag syntes den där vinthunden ute och gick med Nilsson eller Margareta. Halta lite.
– Hej, Karl-Gustaf Nilsson.
– Hej, gumman.
– Ser att hunden stannade hos er.
– Jo, min son hittade ägarna. Men de ville inte ha den, sa att den inte duger till utställning längre. Ingen ville ha den. Men vi klarar oss. Sonen köpte specialfoder och vitaminer. Jag har fått extrajobb som vaktmästare. 12 000 i månaden. Det ordnar sig. Vi döpte den till Tjorven.
Ett par månader senare hamnade jag på samma klinik igen. Min gamla katt Måns var sjuk. Vi tog en kölapp och väntade. Då kom Nilsson in. Med en kattunge i famnen – hemsk att se, full med snitt och tjärfläckar. Han tog en kölapp och började fumla med fickorna. Räkna slantarna. Det blev inte mycket. Såg ledsen ut.
– Ryckte den här från några ungdomar. Vidriga människor, skar och hällde tjära på den. Riktigt sjukt.
– Det enda som fattas är pudelmannen, tänkte jag.
Då öppnas dörren och in kommer Fredrik Bergström med sin lilla Muffin. Och hans blick fastnade på Nilsson, som satt och räknade småslantar. Medan blod och tjära droppade från katten.
– Karma, alltså! utbrast Fredrik och gick till receptionen.
– Gubben med katten ska tas om hand, jag betalar, sa han.
Katteen gick till operation, Måns blev undersökt, och Fredrik betalade för gubben, köpte allt som behövdes och gick. Nilsson behöll katten och döpte den till Pelle.
Våren kom. Jag gick för att köpa fästingmedel till våra djur. Där stötte jag på Fredrik Bergström. Vi hälsade.
– Nilsson och hans djur fattas bara, skrattade Fredrik.
– Han kommer snart, log jag.
Dörren öppnades. In kom Nilsson med något insvept i jackan. Och hustrun Margareta var med.
– Vad har hänt nu? frågade jag.
– Margareta tog en fågel från en katt. Den blev lite mörbultad. Men annars en fin fågel, sa Nilsson och drog fram en våt, skräckslagen papegoja.
Jag sjönk ner på en stol. Fredrik började rota i sin portfölj.
– Papegojan är ju tam, sa jag. Den har säkert ett namn. Undrar vad det är? Kalle, kanske?
Papegojan lyfte sitt toviga huvud, tittade på mig och kraxade: “Karma, karma!”
– Karma, suckade Fredrik, tog fram plånboken och gick mot receptionen. Nilsson kliade sig i huvudet och log belåtet.
– Nu ska jag alltid komma hit med djur, det är ju billigt här…
Fredrik bestämde sig för att inte ändra klinik och lämnade sin visitkort.
– Om gubben Nilsson kommer med ett djur, ring mig. Jag betalar.
Det finns ingen återvändo – karma.
