“Gäster gläder man sig åt två gånger”: hur min bror Olle förvandlade helgen till en uthållighetsprov
— Sassa, du kommer väl ihåg att din bror och hans fru kommer hit den här helgen? — påminde min fru Maja mig medan hon stod vid spisen med en kastrull i handen.
— Jovisst, det minns jag, — mumlade jag, fast jag hade glömt det alldeles nyss. Livet hade varit för bra utan påminnelser om Olle.
Varje sommar kom min bror och hans fru till vårt hus utanför Uppsala, påståendes för att “vila” — men det var vi som behövde vila efteråt. Han tog med sig… inte bara sin fru, utan en känsla av att vara fast på sin egen födelsedagsfest där man ändå måste laga mat och underhålla alla.
De kom tre timmar tidigare än vi hade bestämt. Redan i grinden hördes hans röst:
— Oj, vad varmt det är, Sassa! Stugan din är ju fantastisk! Jag händer strumporna här, de får vädra lite.
Han drog av sig strumporna och hängde dem över trädgårdsstolens ryggstöd. Maja stirrade stort. Jag suckade.
— Är lunchen klar? — började min bror genast.
— Vi har faktiskt precis ätit frukost, — svarade jag.
— Men vi tog med lite godsaker! Titta — wienerbröd, bäst före imorgon, men det var extrapris! Och en melon — halva priset! Sätt på lite kaffe!
Medan jag tvättade händerna satt han redan och åt melon, smackande. Saften rann nerför hakan, och han torkade av den med handen. Maja stod som förstenad.
— Vi går och vilar lite i vårt sovrum, som förra gången, okej? — sa han och gick, utan att vänta på svar, in i *vårt* sovrum.
Jag bara tittade på Maja.
— Du sa ju själv att han har problem med ryggen, och vi har en bra madrass… — viskade hon.
— Sassa, vi står ut, det är bara några dagar, — tillade hon när hon såg mitt ansiktsuttryck.
Just då visste jag: detta skulle bli de längsta två dagarna i mitt liv.
På kvällen kom vår dotter Linnea med sin man Henrik och barnen. Pojkarna, Hugo och Emil, hoppade glatt omkring i huset och visade upp sina ryggsäckar med leksaker och godsaker — de skulle åka till läger nästa morgon.
Middagen sträckte sig ända till kvällen: Henrik höll på med bilen, Olle och Jonna sov medan vi alla väntade. För en kort stund kändes allt normalt: grillat, skratt, barn. Tills det hände.
— Linnea, har du sett bilnycklarna? Jag lade dem ju här på bordet… — sa Henrik oroligt och kollade fickorna. — Utan dem kan vi inte åka, och tåget går om två timmar.
Paniken bröt ut. Vi vände upp och ner på hela huset, till och med flyttade på kylskåpet. Barnen var nära att gråta. Bara en person förblev lugn: Olle, som fortsatte äta sitt grillade kött.
— Är det alltid så här festligt hos er? — fnös han. — Tur att vi inte har barnbarn, vi skulle bli tokiga!
Maja bet sig i läppen, medan Linnea viskade till mig:
— Pappa, kan jag trycka på bilnyckelsens knapp? Om de är i närheten kommer den att pipa.
Henrik gick ut till bilen, och vi stod tysta inomhus. Då hördes det — ett svagt pip. Från soffan. Nej — från fåtöljen. Nej — från Olles portfölj.
— Farbror Olle, är det din väska? — frågade Linnea.
— Ja, såklart. Vadå?
— Pipet kommer därifrån… Får jag titta?
— Men barn, hur skulle de hamna där? — fnittrade han.
Linnea kunde inte hålla sig — öppnade blixtlåset och drog fram nycklarna. *Våra* nycklar. Med knappen.
— Henrik! De är här! Skynda dig, till bilen!
De rusade ut. Jag vände mig till min bror:
— Hur kom nycklarna i din portfölj?
— Jag vet inte, Sassa… Jonna måste ha trott att de var mina, — sa han och tittade på sin fru.
— Det var så! Jag såg dem och tyckte de låg och slängde, så jag stoppade in dem med hans. Är det verkligen värt en scen?
Efter deras avfärd satt jag med Maja på verandan.
— Såg du hur de åkte? Inte ens ett ordentligt adjö…
— Sassa… Han har alltid varit sådan. Kommer du ihåg när han skyddade dig från pappa när ni var små?
Jag suckade. Det gjorde jag. Men nu var han en vuxen man som åt vår ost, sov i vår säng och gömde våra bilnycklar.
Nästa morgon vaknade han tidigt som vanligt.
— Vi har redan ätit frukost! Åt den fina skinkan och osten som stod i kylen. Oj, vad mysigt ni har, som på ett spa! Synd att vi måste åka…
När grinden stängdes efter deras bil satte sig Maja på trappan och sa:
— Gäster, Sassa, gläder man sig åt två gånger. Första gången när de kommer. Andra gången när de åker.
Jag nickade. Och för första gången på två dagar — log jag.
