**Dagboksinlägg**
Min svärmor nästan tog livet av min son med sina ”omtänksamma” metoder. Och min man bara ryckte på axlarna…
Jag vet inte hur jag ska förklara detta för Birgitta, min svärmor, men hon verkar inte fatta att hennes blinda ”kärlek” och hemmedicin kan kosta vårt barn livet. Visst, vi har samma mål – att uppfostra en frisk, lycklig barnbarn. Men hennes metoder förvandlar mitt liv till en mardröm och min son till ett försökskanin.
Det började när Albin började förskolan. Han hade precis fyllt tre, och som det går gjorde han sjuk nästan varje vecka. Två dagar i gruppen – så kom febern, snuvan, hostan, vattkoppor… Jag hade precis kommit tillbaka till jobbet på försäkringsbolaget efter föräldraledighet, och där fanns inga förmåner. Sjukdagar var mitt problem. Så jag bad Birgitta om hjälp. Hon bor nära, är pensionär och sa ja med glädje.
Men det visade sig snart att Birgitta inte har en aning om medicin, trots att hon tror sig veta allt. Hon började ”behandla” Albin på egen hand: siraper, droppar, piller – allt enligt grannens råd eller någon tv-show. Jag lämnade instruktioner: vad, när och i vilken dos. Men hon ignorerade mina lappar. Och jag teg. För jag kunde inte lämna Albin ensam, och det fanns ingen annan att be om hjälp.
Jag teg tills Albin en dag började kvävas. Jag kom hem tidigare – intuition, ödet, jag vet inte. Hans ansikte var redan svullet, ögonen svullna, läpparna blå. Jag förstod direkt – allergi. Jag hittade en ampull dexametason i kylen, som jag sparade för nödfall, och gav honom en spruta. En halvtimme senare kunde han andas igen.
Jag var nära att bli galen. Sen öppnade jag Birgittas medicinskåp – då blev allt klart. Hon hade gett Albin en hostsirap, droppar ”för immunförsvaret” och några färgglada piller som ”grannen på fjärde våningen rekommenderat”. De där ”immunförsvarssdropparna” orsakade den hemska reaktionen.
Jag kunde inte tiga längre.
”Birgitta, snälla, ge inte Albin något jag inte har godkänt. All medicin han behöver lämnar jag, märker och förklarar. Han kunde ha dött!”
”Men kära du… Jag ville bara att han skulle bli frisk snabbt. Det är ju bara lite hosta och snuva. Lite sirap, några droppar…”
”De där dropparna kunde ha dödat honom! Varför ringde du inte ambulansen?!”
”Ambulans… Tänk om det var onödigt? Dessutom kom du i tid, allt ordnade sig. Har någon dött av kärlek?”
Då kom min man, Henrik, in.
”Vad är det som händer här?”
Svärmodern låtsades vara sårad:
”Din fru säger att jag inte tar hand om Albin på rätt sätt. Nu får hon väl själv stanna hemma med honom.”
”Sofia, varför gör du så här?” blandade sig Henrik. ”Mamma hjälper oss ju: lagar mat, passar barn. Varför ska du skälla på henne?”
”Visste du att Albin nästan dog på grund av hennes ’hjälp’? Att hon gav honom så mycket skit att han fick en livshotande allergisk reaktion? Om jag kommit senare hade han kanske inte klarat sig.”
”Men allt ordnade sig ju! Mamma lovar att inte ge honom medicin mer, eller hur, mamma?”
”Självklart. Jag ville ju bara det bästa…”
Sen sa Henrik kort:
”Nu räcker det. Vi äter middag, jag är hungrig.”
Jag ville skrika. Men jag teg. När Birgitta gick försökte jag prata med Henrik.
”Förstår du ens vad som hände? Såg du hur din son såg ut?”
”Jag såg. Men mamma lovade ju att inte göra om det.”
”Lovade… Men vem säger att hon inte ger honom något annat imorgon?”
”Du vet att hon älskar Albin. Ska jag anställa en barnflick”Jag anställer en barnflicka idag, för jag tänker inte riskera hans liv en gång till.”
