I en liten by i Norrland, där vintervindarna tjuter runt gamla trähus, väntade Elin och hennes man förgäves på sin sons ankomst. Deras hopp krossades, och hjärtat snördes samman av smärta och sorg.
”Han kommer nog inte,” suckade Elin och såg på sin man, Gustav. ”Vi har vant oss vid det nu. Vi blir inte ens arga längre.”
”Vad hände den här gången? Ställer Ingrid till med problem igen?” rynkade Gustav pannan. ”Ni två har aldrig kommit överens.”
”Kanske,” svarade Elin, och hennes röst darrade av undertryckt sorg. ”Men Anders har aldrig sagt något sådant till oss. Förr kom han oftare, men nu… Hans fru har alltid ett ess i rockärmen. Verkar som vi får hyra någon för att laga taket. Vår egen son kan inte ens avvara en dag åt oss.”
Elin berättade bittert om sin 40-årige son Anders. Tolv år tidigare lämnade han byn och flyttade till stan. Han var bilmekaniker en gång i tiden, fixade allt själv, men nu skötte han bara arbetsledning. I stan gifte han sig med Ingrid och köpte en lägenhet.
”Han gjorde renoveringen själv,” mindes Elin. ”Medan Ingrid bara pekade och bestämde. De gifte sig sent, hon var över trettio. Hon hade aldrig varit gift förut, och jag förstår varför—med ett sånt temperament. Vi ogillade varandra från första stund.”
”Ingen överraskning att hon var ensam så länge,” tillade Gustav. ”Minns när du försökte prata med henne. Ett rent helvete. Vad såg Anders i henne?”
Ingrid pratade nästan aldrig med sin makes föräldrar. En gång om året släppte hon iväg Anders till dem. Nu hade han lovat Elin att ta ledigt i maj för att laga det läckande taket. Men Ingrid hade andra planer, och alla förhoppningar rann iväg som regnvattnet.
”Ingrid väntar barn,” sa Elin med bitterhet. ”Hon förbjuder Anders att lämna henne ensam. Fast hon är en vuxen kvinna, jobbar som sjuksköterska—vad kan hända? Redan två veckor innan semestern började hon tjata, trots att biljetterna var bokade.”
”Varför skulle hon göra så?” frågade Gustav, fast han redan anade svaret.
”Först sa hon att hon var rädd att vara ensam, men sedan…” Elin tystnade, och hennes ögon fylldes av tårar.
”Vad då sedan? Måste hon hålla honom i handen på jobbet? Hon har ju föräldrar som ställer upp för henne!” utbrast Gustav.
”Jag tror det är hennes föräldrar som eggar upp henne,” fortsatte Elin. ”De sa väl att hon inte får släppa iväg honom ensam. De hade en svärson som besökte sina föräldrar—och sen skilde han sig. Nu bor deras yngsta dotter hos dem. De får nog Ingrid att tro att Anders är likadan.”
”Man kan inte mäta alla med samma måtta!” ropade Gustav. ”Anders har aldrig gett skäl till såna tankar. Och Ingrid kunde väl åka med? Vad är problemet?”
”Åka hit?” Elin skrattade bittert. ”Aldrig i livet. Du vet hur mycket hon hatar oss. Jag försökte prata med henne, men det är hopplöst.”
Elin mindes när Gustav en gång ringde Ingrid i hopp om att lösa konflikten. Men samtalet blev en katastrof.
”Vad sa hon?” frågade han, fast han anade redan svaret.
”Hon sa att vi alltid vill något, drar iväg Anders från hans familj,” Elins röst darrade av förtrytelse. ”Att hon är trött på att kämpa mot oss. En man ska tänka på sin fru och sitt kommande barn, inte på föräldrarnas nycker. Om han tar semester, ska det vara med familjen. Och sen påstod hon att vårt hus inte betyder något för henne!”
”Där fick vi en svärdotter!” Gustav knöt nävarna. ”Och Anders då?”
”Han ursäktade sig inför dig, men vi vet att det inte är hans fel,” suckade Elin. ”Han har nog skjutit upp resan för att inte reta upp henne. Han är rädd om barnet, om henne.”
Gustav tålde inte mer. Rasande ringde han sin son och hällde ut all ilska.
”Nu räcker det!” röt han i telefonen. ”Jag väntar inte mer på dig! Jag hyr en firma, du får sitta under din frus fot!”
Elin teg, men hennes hjärta höll på att brista. Hon förstod Gustav, men orden om att ”fruar kan komma och gå, men föräldrar finns bara en gång” skar som en kniv. Anders var deras enda son, deras stolthet, och nu hade en mur växt upp mellan dem—bygd av svärdotten. Ingrid höll honom i ett kort koppel, och av rädsla för hennes utbrott lydde han.
Elin såg på det gamla, läckande taket och kände hur hoppet rann iväg med vattnet. De hade arbetat hela livet för att ge sonen det bästa, men nu var de tvungna att anlita främlingar för att laga sitt eget hem. Vreden kvävde, men värst var tanken på att sonen blev allt längre borta. Ingrid hade gjort det klart: hennes familj var hon och barnet—Anders föräldrar var bara en börda.
Elin visste inte hur hon skulle få tillbaka sonen. Hon drömde om att han skulle komma, krama henne som förr, och att de tillsammans skulle laga taket under skratt och gamla minnen. Men i stället fick hon tystnad och anklagelser. Familjen hon byggt med så mycket kärlek höll på att falla samman, och Elin var rädd att sprickan aldrig skulle läka.
