“Du är ingen för mig!” — skriket från styvdottern sårade mer än en kniv
— Du är ingen för mig! — skrek Elin och slog igen dörren så hårt att glasen i skåpet skakade. Huset låg i tystnad. Linnéa sjönk ner på en stol och höll hårt om en mugg där teet länge kallnat.
— Mamma, vad har hänt? — smådottern Tindra tittade in i köket.
Linnéa skakade bara på huvudet. Tårarna glänste i hennes ögon.
— Har Elin skrikit igen?
— Läraren ringde… — viskade kvinnan. — Det är inget, det spelar ingen roll…
Tindra gick närmare och lade armen om sin mamma:
— Mamma, var inte ledsen. Det ordnar sig. — Trots att Tindra bara var tretton, hade hon en märkbar mognad. Ibland verkade det som om hon var äldre än sin femtonåriga styvsyster Elin.
En halvtimme senare kom Markus hem från jobbet. Lukten av middag spred sig i huset. Alla utom Elin satte sig vid bordet.
— Var är hon? — frågade han och tittade på den tomma stolen.
— Hon är arg, — sa Tindra och rörde försiktigt i soppan.
Markus tittade på sin fru. Hon vek undan blicken.
— Läraren ringde. Elin har underkänt i alla ämnen. Jag försökte prata med henne… — Linnéa tystnade och kämpade mot tårarna.
Markus reste sig och gick mot dotterns rum. Han knackade på.
— Kom inte in! — hördes inifrån.
— Det är bara jag. Får jag komma in?
Dörren öppnades en aning, och Elin, efter att ha försäkrat sig om att han var ensam, lät motvilligt sin far komma in.
— Vad är det här för oreda? — Han såg på de utspridda kläderna och den tomma nudelpackningen.
— Linnéa igen… — började Elin, men fadern avbröt henne:
— Jag pratade med Anna Larsson. Du har verkligen glidit efter i skolan. Vad händer, Elin?
Hon teg. Började stoppa böckerna i väskan.
— Jag ber dig inte om att älska Linnéa, men du kan åtminstone visa henne respekt. Du sårar henne varje dag.
— Och hon sårar inte mig? Du tog med henne och Tindra till köpcentret, och jag fick sitta ensam hemma!
— Har du glömt att jag straffade dig för att du smet iväg till din kompis mitt i natten?
— Självklart! Jag är den onda, och Tindra är helgonet!
— Sluta nu! — Markus röst blev skarp. — Du går för långt!
Han gick ut utan att vänta på svar. I köket satt Linnéa med händerna knutna. Orden fastnade i halsen. Men när hon tittade på sin make sa hon inget. Först efter en stund viskade hon:
— Jag vet inte längre vad jag ska göra. Elin stöter bort mig, hon är svartsjuk på dig. Jag försökte, verkligen… men jag har aldrig blivit någon nära för henne.
— Jag vet, älskling, — Markus omfamnade henne. — Men vad ska vi göra?
— Vi måste flytta isär. Temporärt, — pressade Linnéa fram.
— Vad? — han ryggade tillbaka. — Menar du allvar?
— Kanske om hon känner att du bara är där för henne, så kanske något inom henne förändras…
Elin hörde varje ord, gömd bakom dörren. Hoppet växte i hennes bröst. *”Pappa kommer bo med mig igen.”*
Nästa morgon berättade Markus för sin dotter att de skulle flytta tillbaka till den gamla lägenheten. Tindra brast i gråt. Hon stormade in i Elins rum och skrek:
— Du hatar min mamma och tar min pappa ifrån mig! — och sprang ut, slog igen dörren.
Elin hade inte väntat sig att det skulle bli så här. Hon var glad tills hon insåg hur svårt det var att leva utan Linnéas närvaro. Ingen lagade mat. Ingen hjälpte henne med läxorna. Pappa var på jobbet, och hon fick koka pasta och tvätta strumpor. Han blev hård, sträng, otålig. Inte som Linnéa, som förklarade tålmodigt även när Elin skrek rakt i ansiktet på henne.
Födelsedagen närmade sig. Elin bestämde sig för att baka en tårta själv. Hon hittade ett recept, vispade smeten… men tittade inte efter. Sockerkakan brann. När pappa kom hem hittade han henne gråtande över den svartnade kakan.
— Pappa… kan vi åka hem? — viskade hon, lutad mot hans axel. — Förlåt mig. Jag älskar dig… och Linnéa… och Tindra…
— Jag älskar dig också, min älskling. Men att åka tillbaka är inte så enkelt. Vi har sårat dem. Vi måste fråga om de är villiga att ta emot oss.
Elin teg. Skammen var stor.
— Du måste förstå, — sa Markus, — Linnéa kanske inte är din mamma, men hon förtjänar respekt. Och du måste be om förlåtelse.
Hela natten kunde Elin inte sova. För första gången på länge kände hon inte ilska. Bara skam och sorg. Nästa morgon bad hon pappa att köra henne till Linnéa och Tindra.
Hon bad om förlåtelse. Uppriktigt. Med tårar. Till Linnéa. Till Tindra. Och några dagar senare viskade hon för första gången: “Mamma… förlåt mig”.
Och ingen visste vem av dem som grät mest i det ögonblicket.
