**Dagboksanteckning**
Han var inte alls som man kunde tro…
”Mamma och pappa kommer på helgen,” sa Alva och försökte låta likgiltig. ”De vill verkligen träffa dig.”
Erik, som just bredde hjortronsylt på sin toast, stelnade till. Långsamt lade han ifrån sig kniven.
”Underbart,” svarade han och log ansträngt. ”Jag… jag ser verkligen fram emot det.”
Men Alva kände honom för väl. Hon såg genast hur spända hans axlar blev, hur han undvek hennes blick.
”Lille Erik, allt kommer att bli bra. De kommer att tycka om dig,” sa hon mjukt och tog hans hand.
Han skrattade till, men i hans ögon syntes oro och osäkerhet.
”Alva, dina föräldrar är bildade, väluppfostrade människor… Och sen finns det jag. Tatueringar, skägg, örhänge. För dem är jag väl en mardröm.”
”För mig är du den snällaste människan i världen,” sa Alva lågt. ”Och de kommer att se det. Du får se.”
Veckan som följde flög förbi i en virvel av förberedelser. Alva städade lägenheten, gick igenom sina föräldrars favoritrecept och putsade på allt. Erik hjälpte tyst: han hängde upp nya gardiner, köpte blommor, men varje kväll gick han ut på balkongen och rökte, försjunken i sina tankar.
Och så var dagen äntligen här. Alva rättade nervöst till duken för hundrade gången, flyttade på servetterna. Erik, klädd i en vit skjorta med uppkavlade ärmar, stod framför spegeln och rättade till sitt hår.
Dörrklockan ringde.
”Jag öppnar,” sa han och gick ut i hallen.
Där stod hennes föräldrar – Birgitta och Lars. Modern tittade på Erik med stora ögon, som om hon sett ett spöke. Fadern rynkade pannan och lät blicken vandra från hans tatuerade armar till örhänget.
”Hej,” sa Erik lugnt och sträckte fram handen. ”Jag heter Erik. Trevligt att träffas.”
Efter en paus tog Lars till slut hans hand och nickade kort. Birgitta, som märkte den spända stämningen, tog sig samman först:
”Nå, ska vi gå in? Alva väntar väl på oss?”
Alva kom ut från köket med ett ansträngt leende. Hon kramade sina föräldrar hårt och tog sedan Eriks hand och ledde in dem i lägenheten.
Middagen förflöt under tryckande tystnad. Modern granskade Erik som om hon försökte lösa en gåta. Fadern ställde korta, formella frågor. Vad jobbade han med? Hur länge hade de varit tillsammans? Var bodde hans föräldrar?
När Erik nämnde att han var veterinär höjde Birgitta på ögonbrynet:
”Veterinär? Det var oväntat. Man ser det inte på dig…”
Han nickade bara.
”Nej, jag hör det ofta. Men tatueringar är ingen diagnos.”
En kort tystnad följde, som Lars bröt:
”Varför just djur?”
Erik drog ett djupt andetag.
”När jag var liten hittade jag en överkörd hund. Han var nära döden. Mamma och jag tog honom till kliniken. Då såg jag för första gången hur en veterinär kämpade för ett liv – ett liv som inte kunde tala. Då förstod jag att jag ville göra samma sak.”
Lars mjuknade oväntat. Plötsligt började han fråga om fall ur praktiken, berättade till och med om när han en gång hade fått loss en katt ur en avloppsbrunn.
Mot kvällen blev stämningen allt varmare. Erik berättade om hur djur känner av godhet, hur han timme efter timme vårdade små sköra varelser som andra gett upp hoppet om.
När föräldrarna skulle gå kom Birgitta plötsligt fram och kramade om honom.
”Tack för din ärlighet,” viskade hon. ”Jag hade… fel.”
Lars tog hans hand, den här gången fastare:
”Ta hand om min flicka. Hon är vår enda.”
När dörren stängts efter dem suckade Erik lättat:
”Jag trodde din mamma skulle börja läsa böner och stänka vigvatten.”
Alva skrattade och tryckte sig mot honom:
”Jag visste att de skulle tycka om dig. För du är den bästa.”
De stod tysta, omfamnade varandra, medan en liten röd kattunge sov på fönsterbrädet – denOch där, i stillheten, insåg Erik att ibland är det de oväntade mötena som förändrar allt.
