Idag skrev jag ner en händelse som fick mitt blod att koka. När min svärmor, Elsa Birgitta, gick ut från köket för ett ögonblick, vände sig min svärfar, Lars Gustav, mot mig och sa i en befallande ton: “Saga, gå och värm upp kycklingen, den är redan kall!” Jag stod som förstenad, knappt troende mina öron. Är jag nu officiellt pigan här? Om du behöver hjälp, gå och värm själv, ville jag skrika, men istället strök jag katten som gosade mot mina ben och svarade: “Lars Gustav, jag är inte din tjänarinna, värm själv.” Han tittade på mig som om jag var en upprorsmakare, och jag kände hur ilskan bubblade inombords. Det här handlade inte bara om kycklingen – det var en gräns jag inte tänkte överskrida.
Min man, Erik, och jag bor för oss själva, men varje söndag åker vi på middag till hans föräldrar. Elsa Birgittas mat är verkligen finger-licking good, och jag kommer alltid gärna – för att prata, äta hennes berömda köttbullar och lyssna på hennes historier. Lars Gustav brukar vara tystlåten, sitter vid bordets huvudända som en general och muttrar mer än han pratar. Jag är van vid att han gillar att ge order: “räck saltet” eller “bär undan tallrikarna”. Men jag har ignorerat det – ålder, vanor, man kan inte ändra på honom. Men idag gick han för långt.
Den här kvällen satt vi vid bordet och åt stekt kyckling med potatis. Elsa Birgitta sprang som vanligt runt och la upp mer mat, och jag hjälpte till att diska. När hon gick ut på verandan för att hämta saft, bestämde sig Lars Gustav för att det var hans stund. Jag satt och strök deras katt, Måns, som spann i mitt knä, när detta kommando kom: “Värm kycklingen!” Först trodde jag jag hörde fel. Han tittade på mig som om det var självklart att jag skulle hoppa upp och springa till mikron. Och här stod jag, trött efter jobbet, i min fina helgdagsklänning – jag kom som gäst, inte som tjänsteflicka.
Mitt svar chockade honom uppenbarligen. Han rynkade pannan och muttrade något i stil med: “Ungdomarna nuförtiden, ingen respekt alls.” Respekt? Och var är respekten mot mig? Jag har inget emot att hjälpa till, men det här var ingen förfrågan – det var en order, som om jag var hans springpojke. Elsa Birgitta kom tillbaka, märkte stämningen och frågade: “Vad hände?” Jag ville berätta, men Lars Gustav var snabbare: “Inget, Saga vill bara inte hjälpa en gammal man.” Hjälpa? Att värma kycklingen är alltså en hjältemodig handling? Jag höll tillbaka ilskan och sa bara: “Elsa Birgitta, jag hjälper alltid gärna, men jag är ingen tjänarinna.”
På vägen hem berättade jag för Erik. Som vanligt försökte han släta över det: “Saga, pappa menar inget illa, han är bara van vid att mamma gör allt. Bry dig inte.” Bry mig inte? Lätt för honom att säga – han får ju inte order! Jag påminde honom om att jag gärna hjälper till, men Lars Gustavs ton var som om jag var deras husa. Erik lovade att prata med sin far, men han undviker konflikter. “Jag ska säga till mamma, hon kan lugna honom”, tillade han. Elsa Birgitta kanske faktiskt förstår, hon ställer alltid upp för mig, men jag vill inte skapa bråk i familjen.
Nu funderar jag på hur jag ska göra. En del av mig vill nästa gång sitta kvar och demonstrativt inte hjälpa till – låt Lars Gustav värma sin egen kyckling. Men det vore barnsligt, och jag vill inte såra Elsa Birgitta, hon har inte gjort något fel. En annan del vill säga rent ut: “Lars Gustav, jag respekterar dig, men jag är inte din tjänarinna – låt oss visa respekt för varandra.” Men jag är rädd att han kommer att ta det som uppstudsighet, och då blir det drama. Min kompis sa när jag klagade: “Saga, skoja bara tillbaka, säg att micron klarar sig utan dig.” Skämta? Kanske, men just nu är jag för arg.
Jag minns när Lars Gustav var snällare. När Erik och jag precis gift oss berömde han mina sallader och berättade roliga historier från sin ungdom. Nu verkar han tycka att jag ska jobba i köket som Elsa Birgitta. Men jag är inte hon! Jag har mitt jobb, mitt liv, och jag kommer hit som gäst, inte som tjänsteflicka. Jag älskar hans familj, men jag tänker inte acceptera order. Kanske är det åldern, kanske vanan, men jag låter mig inte trampas på – inte ens för fridens skull.
Just nu har jag bestämt mig för att vara artig men bestämd. Nästa gång Lars Gustav beordrar mig, ler jag bara och säger: “Micron står i hörnet, den väntar på dig.” Men helt seriöst, jag ska prata med Elsa Birgitta – hon förstår. Jag vill inte ha konflikter, men jag tänker inte tiga. Det här är deras hem, men jag är inte deras egendom. Och hans kyckling får han värma själv – jag hellre klappar Måns. Han är förresten den enda i det köket som verkligen förstår mig.
