Min sons trasiga strumpor
När min son Erik och hans hustru Lovisa kom till mig på middag, dukade jag som vanligt ett fint bord, som till en högtid: köttbullar, potatismos, rödbetssallad – allt han älskar. Men när Erik tog av sig skorna i vårt farstukvist, höll jag nästan på att svimma: på båda hans strumpor gapade stora hål, där tårna stack fram ohyfsat! Jag stod som förlamad, som om jag blivit träffad av åskan. Är detta verkligen min son, som jag uppfostrat, klätt och lärt att ta hand om sig, nu går han omkring i sådan lump? Och var, ursäkta mig, har hans fru sina ögon? Förstår ni, detta går över allt! Jag kan fortfarande inte glömma den synen, och jag måste få tala ut, annars exploderar jag av ilska.
Jag, Gertrud Karlsson, har kämpat hela mitt liv för att Erik inte skulle sakna något. Sydde hans skjortor, köpte de finaste skor, även när jag själv fick spara. Han växte upp, blev ingenjör, gifte sig med Lovisa – en flicka som då verkade snäll och hemmafru-aktig. De bor i sin egen lägenhet, båda arbetar, allt verkar bra på ytan. Jag lägger mig inte i deras liv, men bjuder dem ibland på middag för att träffas och bjuda på varm mat. Och så ser jag hans strumpor! Det här är inte bara hål, det är ett rop på hjälp, en signal att något gått snett i deras hem.
Allt började när de kom in i lägenheten. Jag sprang omkring som vanligt, satte fram tallrikar och värmde köttbullarna. Erik tog av sig skorna, och jag sneglade på hans fötter. Först trodde jag att min syn bedrog mig – kan inte vara möjligt att min son, alltid så prydlig, går i trasor. Men nej, strumporna såg ut att ha överlevt ett krig – hål på båda sidor, slitage på hälarna och tårna stack fram som om de ville rymma. Jag stelnade till, tappade till och med en sked. Lovisa, som märkte min blick, fnissade: “Åh, Gertrud, det är hans eget fel, jag har sagt åt honom tusen gånger att köpa nya.” Hans eget fel? Och du, kära du, var har du varit?
Under middagen kunde jag inte koncentrera mig. Jag såg på Erik, som åt sin rödbetssoppa med aptit, och tänkte: hur har det kunnat bli så här? Jag uppfostrade honom inte för att han skulle gå omkring i trasor. Och Lovisa satt där, pratade om sitt jobb som om inget hänt. Jag klarade inte att hålla tyst: “Erik, lille vän, vad är det med dina strumpor? Det är ju pinsamt!” Han rodnade, ryckte på axlarna: “Mamma, oroa dig inte, de är bara gamla, jag har inte hunnit slänga dem.” Inte hunnit? Och Lovisa tillade: “Gertrud, det är han själv som väljer dem, jag håller ju inte koll på hans kläder.” Inte håller koll? Vem annars ska se efter sin man om inte hans fru?
Jag försökte behärska mig, men inuti kokade jag. Efter middagen, när Lovisa gick in i vardagsrummet, viskade jag till Erik: “Pojke min, har ni inte råd med nya strumpor? Eller är det ingen som tvättar?” Han viftade bara bort det: “Mamma, gör ingen stor sak av det, allt är bra. Jag märkte inte ens hålen.” Inte märkte? De där hålen syns från månen! Jag ville prata med Lovisa men var rädd att hon skulle skjuta bort det med ett skämt. I stället gick jag till mitt skåp, tog fram ett par nya strumpor jag köpt till hans födelsedag och gav honom: “Här, ta på dig dessa, det gör ont att se på de andra.” Han log, tackade, men jag såg att han inte brydde sig.
Jag släppte iväg dem, men kunde inte sova. Tänkarna malde: hur kunde det bli så här? Lovisa jobbar väl och är tMen innerst inne känner jag att det inte bara handlar om strumpor, utan om något djupare som jag inte riktat kan förstå.
