Tredje veckan av äktenskapet och tankar på skilsmässa
Jag har bara varit gift i tre veckor, men jag står inte ut längre. Jag vill skilja mig, för varje dag med Emil är en prövning som får mitt hjärta att knyta sig. Min mamma, Lena Johansson, säker: “Linnea, vänta lite, förstör inte så snabbt det du precis byggt upp. Ge det tid, det ordnar sig.” Men hur ska jag kunna vänta när jag redan känner att jag gjort det största misstaget i mitt liv? Jag älskade Emil, trodde att vi skulle bli lyckliga, och nu sitter jag här och undrar: hur kunde jag ta så fel?
När Emil och jag träffades var allt som i en saga. Han var omtänksam, gav mig blommor, skickade söta meddelanden och lovade att vi skulle bygga en familj, precis som jag alltid drömt om. Jag såg en man jag ville uppfostra barn med, resa med och skratta åt dumma skämt. Vårt bröllop var för tre veckor sedan – vackert, med en vit klänning, dans till gryningen och skålar om evig kärlek. Då tittade jag på Emil och tänkte: det här är min lycka. Men så snart vi flyttade ihop förvandlades sagan till en mardröm.
De första varningstecknen kom redan dagen efter bröllopet. Vi kom hem från en kort smekmånad, och Emil, istället för att hjälpa mig packa upp, lade sig på soffan med telefonen. “Linnea, jag är trött, gör det själv”, muttrade han. Jag svalde det, tänkte att han verkligen måste vara utmattad. Men sedan blev det normen. Han diskar inte efter sig, strumpor ligger överallt i lägenheten, och när jag ber om hjälp säger han: “Du är ju fru, det är ditt jobb.” Mitt jobb? Jag jobbar också, kommer inte hem före honom, och på kvällen lagar jag mat för att han “ogillar hämtmat”. Jag trodde äktenskap var ett partnerskap, inte att en person betjänar den andra.
Men det var inte allt. Emil började visa en sida jag inte sett förut. Han blir irriterad över allt: om jag lämnar en mugg på bordet, ber honom ta ut soporna eller vill prata om något viktigt. Förra dagen försökte jag diskutera våra framtidsplaner – när vi ska spara till en bil, hur vi ska fira vår årsdag. Då avbröt han mig: “Linnea, tjata inte, jag har redan fullt upp.” Fullt upp? Att ligga på soffan och bläddra genom sociala medier? Jag tittar på honom och känner inte igen killen som lovade att älska mig för alltid.
Det som gör mest ont är hans attityd mot mig. Igår lagade jag middag, trött efter jobbet, då han kom in i köket och sa: “Den här köttbullsåsen smakar inte som min mammas.” Jag var nära att kasta slickepotten efter honom. Inte som din mamma? Då kan du väl åka till henne! Jag ansträngde mig, ville göra honom glad, och han kunde inte ens säga tack. Sedan tillade han: “Du borde sköta om dig mer, du går runt i morgonrock som en gammal tant.” Det var droppen. Tre veckar gift och han kritiserar redan mitt utseende? Jag gick in i sovrummet och grät halva natten. Inte för hans ord, utan för att jag insett: det här är inte min Emil. Det är en främling jag inte vill leva med.
Jag ringde mamma och berättade allt. Lena Johansson lyssnade och sa: “Linnea, ett äktenskap är hårt arbete. Ni måste vänja er vid varandra, han kommer att ändra sig och du med. Gör dig inte av med det för fort.” Men varför ge honom en chans? Jag ser ingen vilja att förändras. Han ber inte om ursäkt, försöker inte hjälpa till, uppskattar mig inte. Jag känner mig som en piga, inte en fru. Mamma säger jag är för känslig, att alla par går igenom sånt här. Men jag vill inte “gå igenom” det. Jag vill vara med någon som respekterar mig, inte behandlar mig som en tjänare.
I morse sa jag till Emil: “Om det här fortsätter, skiljer jag mig.” Han tittade på mig som om jag skämtat och sa: “Kom igen, Linnea, var inte så dramHan vände ryggen till och gick ut i garaget, där han brukar sitta och pilla med bilen medan jag står kvar i köket med händerna fulla av hans otacksamhet och en blick som sakta glider mot telefonens juridiska sidor.
