I en mysig stad vid Göta älvs strand hade Maj-Britt Andersson i många år försökt vara den perfekta modern och svärmodern. Hon offrade tid, krafter och pengar för sin sons och hans hustrus lycka. Men deras likgiltighet och otacksamhet splittrade hennes hjärta. När svärdottern i desperation bad om hjälp, sa Maj-Britt för första gången nej och bestämde sig för att det var dags att betala med samma mynt. Nu undrar hon: var hennes hämnd rättfärdig, eller är det början på slutet för familjebanden?
Nyligen ringde svärdottern, Elin. Hennes röst darrade av svaghet: “Maj-Britt, jag ber dig, kom hit! Jag har hög feber och ont i halsen. Jag mår så dåligt! Var snäll och hjälp mig med lilla Saga!” Maj-Britt, som satt i sin lägenhet i stan, svarade kallt: “Förlåt, Elin, men jag kan inte. Jag är på landet och tänker inte åka tillbaka.” Hon lade på luren och kände hur ilskan kokade inom henne, blandad med en bitter tillfredsställelse.
När Maj-Britt berättade detta för sin granne Birgitta, slog hon ihop händerna: “Maj-Britt, vad gör du? Du är ju i stan, inte på landet! Elin har verkligen det svårt med bebisen, hon är bara tre månader! Hur kan du göra så här?” Maj-Britt rynkade pannan: “Min dotterdotter, ja, tre månader. Men Elin har förtjänat det här. I fem år försökte jag vara hennes vän. Jag gav dem en massa pengar till bröllopet, hjälpte till med renoveringen, inredde deras lägenhet. Sa de någonsin tack? Nej! De lägger bara pengar på dyra kläder, nya telefoner och resor till soliga destinationer!”
Hennes röst darrade av smärta när hon fortsatte: “När Elin var gravid tog jag henne till de bästa läkarna, sprang med hennes prov till kliniken. Jag tog med hembakad mat till BB och städade deras lägenhet innan de kom hem. Och vad fick jag? Inte ett ord av tacksamhet! De tog allt som en självklarhet, som om jag var skyldig dem.” Birgitta suckade: “Maj-Britt, barn gör ofta så – tror att föräldrar måste hjälpa till.” Men Maj-Britt skakade på huvudet: “Måste? När jag bad om hjälp, vände de ryggen till!”
Den enda gången Maj-Britt bad sin son, Anders, om stöd var när hon kom tillbaka från en grannstad där hon hälsat på sin syster, med tunga väskor. “Anders, möt mig på stationen, är du snäll”, bad hon. Anders sa ja, men en timme senare ringde Elin: “Maj-Britt, ta en taxi. Anders måste be om ledigt från jobbet, och det är jobbigt. Tåget går tidigt, han skulle bli trött.” Maj-Britt kände hur ilskan växte. “De hann ju när Elin och barnet behövde åka till sjukhuset! Men inte för mig?”, utbrast hon till Birgitta.
“Elin har rätt, man kan inte bara ta ledigt från jobbet”, försökte Birgitta lugna henne. “Anders försörjer familjen, han kan inte riskera det.” Men Maj-Britt höll inte med: “Han kunde! Jag ber sällan om hjälp, och de ringde inte ens för att fråga om jag kommit hem. Väskorna var oerhört tunga, jag klarade inte att bära dem själv. Tur att medpassagerarna hjälpte mig från tåget, sedan fick jag hyra en bärare. En taxichaufför, en främling, bar dem till lägenheten! Men min egen son och svärdotter övergav mig!” Hennes ögon fylldes av tårar, men röstMen i samma stund ringde hennes telefon, och hon stirrade på skärmen där namnet “Anders” lyste upp i mörkret.
