Bertil var en gammal ungkarl. Han levde sitt liv, och ensamheten tyngde honom inte. Han jobbade som en trälarhäst och älskade sitt arbete. Allt skulle vara perfekt, så att ordningen rådde. Trots alla möten med kvinnor hade han aldrig stött på den perfekta. I slutet av juli det året bestämde sig Bertil för att ta en semester, ner mot söder. Han var trött och hade lust att fly lite från civilisationen. Han gick in på nätet och lade upp en annons.
En kvinna med två barn svarade, en invånare från en sydlig by. Tjugo minuter till havet, men platsen låg långt från turistorter och städer, ett eget rum, och mot en överenskommelse skulle de laga mat åt honom, hemlagat mot att han stod för ingredienserna. Kort sagt, han frestades. Han kom fram utan äventyr, GPS:en svek inte. Huset var gammalt men rent, rummet mysigt, och värdinnan vänlig. En liten hund sprang omkring på gården, en chihuahua. I trädgården mognade frukt, och två barn, en pojke och en flicka på nio eller tio år, höll på med småsysslor. Värdinnan störde inte Bertil, frågade vad han ville äta, bjöd gärna på jordgubbar och log snällt. Bertil tillbringade hela dagarna vid havet, badade, klättrade på klippor, fotade och skrev till en gammal vän på Facebook. Ibland undrade han varför en femtioårig kvinna hade så små barn. Han funderade och funderade, till slut frågade han.
“Agnes, är det här dina barnbarn?”
“Nej,” svarade Agnes, “min son och dotter, bara sent i livet. Familjen blev aldrig av, jag gifte mig inte, så jag bestämde mig för att i alla fall få barn. Och jag är inte så gammal, jag är bara 48.”
Medan de pratade såg Bertil närmare på värdinnan – hon var trevlig, mjuk, log gärna. Och namnet behagade honom. Agnes, lilla Agda. Så hette hans mamma. Och Agnes doftade av jordgubbar och smör. Det unga vinbärsvinet var gott, kvällarna lite svala, och himlen full av stjärnor. Ingen av dem gjorde sig till, de var ju vuxna. På dagen uppförde de sig som vanligt, men på natten smög Bertil tyst in på värdinnans sida av huset, till lilla Agda. Sedan smög han tillbaka till sitt rum. Barnen fick inte väckas. Den lilla hunden sket i att skälla på Bertil, den tittade bara listigt på honom, som om den förstod. Bra hund, ekonomisk. Åt kanske ett par matskedar men skötte gården som en proffs. Den hette Matilda. Och snart började Matilda följa med Bertil till havet, simmade till och med, klättrade upp, skakade sig, torkade i solen och sprang hem före Bertil. Och han – följde efter. Men en dag kom inte Matilda. Bertil letade efter henne, ropade, skrek, skrev ett dussin lappar och gick för att sätta upp dem. Vart hade hunden tagit vägen? Oklart. En gammal granne sa att det kanske var några utbölingar som stulit henne, de som hyrde ett hus längre bort i byn. Bertil gick dit. När han kom fram sa de att de hade åkt, med en liten hund, för en timme sedan, mot huvudvägen. Bertil vände, satte sig i bilen och gasade. Han hann ifatt dem efter åttio kilometer och spärrade vägen. Två unga, fräcka tjejer klev ur jeepen.
“Hallå, flytta på bilen! Kan du inte köra? Vi ringer polisen!”
“Ring,” sa Bertil, “men ge tillbaka hunden först.”
“Oj, tjocka på dig,” skrattade den längre, “hon var hemlös, vi räddade henne.”
“Hon är inte hemlös,” svarade Bertil, “hon har en familj. Hon är inte er hund.”
“Dra åt helvete,” tjöt den andra, “flytta bilen annars krossar vi rutorna.”
Bertil gick runt dem och ropade: “Matte, Matilda!”
Matte började skälla och sprang fram och tillbaka på sätet, försökte ta sig ut genom det halvöppna fönstret. Tjejerna greppade tag i Bertils armar, svor och försökte slåss. Bertil visste inte vad han skulle göra, tvekade, kunde ju inte slå kvinnor.
En polis kom till undsättning, tjock, svettig och stönande. Med jämna mellanrum höll han för öronen mot tjejernas skrik, lyfte upp Matilda.
“Tyst allihop. Hunden får gå till den hon vill. Ingen har ju papper på henne.”
“Knappen, Pusen,” tjattrade tjejerna och tog fram korv, “kom till oss, in i bilen.”
“Kom Matte, vi åker hem,” sa Bertil.
Polisen satte ner hunden. Matilda rusade till Bertil, viftade på svansen och skällde högt.
“Då var det klart, verkar det som,” flåsade polisen.
“Nej, hunden är vår,” skrek tjejerna, “ni har ingen rätt att ta henne! Vi klagar till din chef. Vi räddade henne från att springa lös!”
Polisen blev röd i ansiktet.
“Hörni, era räddare. Antingen åker ni lugnt nu, eller så kollar jag er försäkring, brandsläckare, stoppskylt, första hjälpen. Och alla tabletter i den. Bilen är smutsig. Och den måste kollas för stöld. Datorn finns bara på stationen…”
Jeepen försvann snabbt.
Bertil skakade hand med polisen.
“Tack, kommissarien.”
“Inga problem. Jag har en sån själv. En skällare, kissare och listig jäkel. Går i vinteroverall, frysen. Bra ras, lojal. Och lagom stor.” Han log. “Lycka till. Håll hastigheten.”
Bertil satte sig i bilen, Matte lade sig i hans knä, liten, varm, pälsen som velour. Det kändes bra, på länge. Vägen var rak, bilen mullrade stilla, och Matte var en fin liten vän. Mitt i den här sköna känslan kom en sorg – snart måste han åka hem. Ingen väntade i den tomma lägenheten. En tanke smög sig på – att vända och ta med sig Matte hem. Vad spelade kläder för roll, ett par t-tröjor, underkläder och en träningsoverall. Tanken blinkade till. Bertil noterade den, suckade och körde tillbaka till Agnes.
Den sista veckan var regnig. Men Bertil badade ändå. Och Matilda följde med. På natten smög han till Agdas sovrum, och på morgnarna blev han allt oftare ledsen. På avresedagen skinOch plötsligt stod han där med Matilda i famnen och Agnes vid sin sida, medan solen sjönk bakom dem och barnen skrattade på gräsmattan.
