Det här har pågått i tre år nu. När min son Henrik förde sin nya fru till vårt hem – en kvinna med två barn från ett tidigare förhållande – kunde jag inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle förändras. Först försäkrade han mig om att det var tillfälligt, att de bara skulle bo hos mig några månader tills de hittade ett eget ställe. Men tre år har gått, och det tillfälliga har blivit permanent. Dessutom väntar hans fru Elin nu deras gemensamma barn. Varje dag i min ålderdom känns mer som ett straff.
Vi bor i en vanlig tvåa i en förort. Just nu är det jag, min son, hans gravida fru och hennes två barn som delar på lägenheten. Snart kommer ytterligare en bebis. Jag klagar inte på Elin – hon är respektfull och bråkar inte. Men hon gör ingenting i hemmet och verkar inte kunna. Trots att barnen går på dagis arbetar hon inte, utan sitter bara på nätet eller umgås med vännerna. Ibland gör hon naglarna, och jag vågar knappt fråga vars pengar det är.
Henrik jobbar, visst. Men hans lön räcker knappt till mat och räkningar, särskilt med så många munnar att mätta. Resten faller på mig. Min pension och det extra jag tjänar – varje morgon klockan fem städar jag golv på två kontor och är hemma vid åtta. Man skulle kunna tro att jag kunde vila då, men nej – diskhon är full av tallrikar efter frukosten, lunchen är inte lagad, tvätten inte klar, och golvet sopas inte. Allt det ligger på mig.
När Elin inte var gravid gick hon åtminstone och handlade ibland och lagade mat då och då. Nu gör hon ingenting. Hon säger att magen drar. Hon lämnar barnen på dagis och försvinner. Hon kommer hem samtidigt som Henrik vid lunch, och någon måste ju laga mat, duka och diska. Gör hon det? Nej, såklart inte. Allt hamnar på mig. Och jag orkar inte längre.
En gång vågade jag prata med min son. Jag sa: “Henrik, vi är för många i den här lilla lägenheten, kan inte du och Elin fundera på att hyra något?” Han ryckte bara på axlarna: “Mamma, hälften av lägenheten är min, vi har inte råd att hyra. Stå ut.” Det kändes som en kniv i hjärtat. Jag har levt hela mitt liv för honom, för familjen. Och nu ska jag bara stå ut?
För en månad sedan fick jag en hypertonikris. Jag föll ihop på köksgolvet, stekpannan ramlade nästan ner från spisen. Ambulansen hämtade mig. Läkaren sa att jag behövde vila, ingen stress. Men hur ska jag vila när det är som en bondmarknad här varje dag?
Barnen är såklart inte skyldiga. Men de, den gravida Elin och Henriks likgiltighet har gjort min ålderdom till en ändlös trötthet. Efter lunch försöker jag lägga mig en stund – benen värker och ryggen skriker. Men sen måste jag upp igen, laga middag och städa. På kvällen blir hemmet kaos: barnen skriker, springer, slåss, gråter. Lugn har blivit en glömd lyx i den här lägenheten.
Jag tänker allt oftare att den enda lösningen är att ta ett lån och hyra en pytteliten etta. Där det är tyst. Där ingen slänger leksaker, skramlar med kastruller eller väntar på att mat ska serveras. Där jag äntligen kan andas ut.
Men jag är rädd. Rädd att vara ensam. Rädd att ta ett lån i min ålder. Men ännu värre är att känna mig som en piga i mitt eget hem. I ett hem där jag trodde jag skulle få en trygg ålderdom, med värme och omtanke. I stället har jag blodiga händer och en puls på tvåhundra.
