Hedvig var känd för att vara skoningslöst ärlig. Hennes kollegor hade lärt sig att hon alltid sade som det var, oavsett om man ville höra det eller inte.
Till exempel, när Elin en morgon flirtade med den nya IT-killen samtidigt som hon snabbt avverkade beställningarna – hon flög snarare än gick genom kontoret – frågade Hedvig bara: ”Du vet väl att hans fru ligger på BB?” Det var slut på flörten.
Eller som när Moa försökte sluta röka. Hon provade plåster, specialgodis och till och med en mirakel-e-cigarett som hon sprang ut med varje halvtimme. Då sa Hedvig: ”Har du nånsin sett ingredienslistan på den där? Inte jag heller. Märkligt, eller hur?”
Alla undvek Hedvig. Ingen ville bli träffad av hennes skarpa tunga. Men hon brydde sig inte. Sanningen gick ju inte att undvika. Frågan var bara: Vem ville egentligen ha den?
När Hedvig åkte på en utbildning utomlands, drog alla en lättnadens suck. De rökte bakom huset, flirtade med nya kunder och hade vilda fredagar med kyssar i mörka kontorshörn. Gifta ogifta, det spelade ingen roll.
Tre veckor senare kom hon tillbaka. Vanligtvis bar hon strikta klänningar, höga klackar, tung parfym och alltid smink. Men nu kom hon in i slitna jeans och en lång tröja som var minst två storlekar för stor. Inte en droppe smink. Håret i en slarvig knut. Solglasögonen satt kvar tills hon försvann in på sitt kontor. Och istället för den tunga parfymen doftade hon lätt av *Truth* från Calvin Klein.
Viktigast av allt – hon sa inget till receptionisten om att dokumenten inte var klara för morgonmötet. Skällde inte på IT-killen för att han satt i telefon med sin fru. Gick förbi de pappershögar där juristen rotade. Allt blev ignorerat.
”Hon klarade inte utbildningen”, muttrade juristen.
”Hon är sjuk”, gissade receptionisten.
”Hon är kär!” skrattade Elin.
”Och därför en två storlekar för stor tröja?” fnös översättaren.
”I vilket fall har vi ett möte om en timme. Bättre att förbereda sig än att skvallra.”
Men en timme senare dök hon inte upp i konferensrummet. Alla väntade. Spänt.
Plötsligt ropade IT-killen, som stod vid fönstret: ”Där är hon ju! Titta!”
Alla rusade fram.
På andra sidan gatan låg ett mysigt café. Där satt deras Hedvig. Men något var annorlunda. Inte för att hon var utan smink eller hade håret i en enkel knut. Nej. Framför henne satt en man som berättade något, och hon skrattade.
*Deras* Hedvig. *Skrattade.*
De i konferensrummet stirrade som förhäxade. Ville de verkligen se det här? Den stränga, irriterade Hedvig satt där helt förändrad.
”Jag hittade inte min blus i morse”, sa Hedvig till Sebastian och log. ”Så jag tog din tröja.”
”Jag föredrar dig utan kläder”, svarade mannen.
Hedvig rodnade och gav honom en lätt puff i armen.
”Sluta.”
”Kan inte”, viskade han och böjde sig närmare. ”Vi måste sluta jobba och åka hem till mig. Eller dig. Strunt samma. Allt förändrades när vi träffades på flygplatsen.”
”Sant.”
”Förresten”, log han, ”du har tröjan upp och ner.”
”Fan också!”
”Då måste vi absolut åka hem till mig så jag kan hjälpa dig av med den.”
Hon skrattade. Tog fram telefonen och ringde ett nummer.
I konferensrummet hördes receptionens telefon ringa.
”Företaget hälsar er välkomna! Hedvig? Jaha… Men ni väntas på mötet. Kommer du inte? Jaså, du är sjuk? Okej… Krya på dig!”
Receptionisten stormade in.
”Vår Hedvig är sjuk!”
”Det ser vi”, sa IT-killen torrt. Alla stirrade på Hedvig som, fullkomligt frisk, klev in i en bil med en främmande man. Hon skulle nog vara borta flera dagar. Och det var ingen idé att ringa eller sms:a.
”Varför?” undrade receptionisten.
”Har du nånsin kommit till jobbet i en upp-och-ner tröja?” fnissade Elin. ”Och sedan haft solglasögon för att dölja att du hade en fantastisk natt? När du struntar att du inte är sminkad? Den där nonchalansen som säger att du egentligen är kvar bredvid din kärlek…”
Receptionisten tuggade på informationen. De andra med. Elin log självbelåtet och vände sig mot dörren.
”’Sjuk’, ’klarade inte utbildningen’. Jag sa att hon var kär. Och nu är vår Hedvig en annan människa.”
”Hur länge då?” muttrade IT-killen.
Elin gav honom en genomträngande blick.
”Det beror ju på er män”, sa hon och gick.
