En varm dag i juli stod Gunilla Berntsson och tvättade fönster, dammade av kuddar och påminde sin dotter att det var dags att besöka landet – vitlöken var redo att skördas. Lovisa försökte komma undan med ursäkter: jobbet, barnen, tusen saker att göra, men Gunilla var som vanligt omutlig.
”Snart är sommarn slut, och ni sitter fortfarande i stan och möglar!” sa hon irriterat i luren. ”Bären blir övermogna, potatisen grönnar, och ni stirrar bara i era telefoner!”
Så blev det bestämt: de skulle komma på helgen, hjälpa till i trädgården och sedan, som vanligt, slappa en kväll.
Håkan var inte direkt peppad på resan. Förra besöket slutade med en pinsam incident som han fortfarande inte glömt. Då hade han bara bett om lite korv till sin pyttipanna – och svärmor hade bokstavligen vägrat. Så abrupt att han nästan hostade av förvåning.
På lördagsmorgonen åkte de iväg. De hjälpte till – snabbt och effektivt: drog upp vitlöken, sorterade och packade. Nu borde det vara dags för avkoppling, middag och trevligt samvaro. Håkan tog en dusch och gick in i köket. Lovisa och Gunilla dukade bordet. Doften av pyttipanna fyllde rummet. För att inte vänta öppnade han kylen, tog en korvbit och skulle göra sig en macka – när…
”Lämna korven i fred!” sköt Gunillas röst som en kanon.
Korven åkte tillbaka in i kylen. Håkan stelnade till. Han fattade ingenting.
”Vad är det som händer, mamma?” frågade Lovisa förvirrat.
”Korven är till frukost, med bröd! Nu äter vi pyttipanna. Och du ska inte förstöra aptiten!” morrade Gunilla.
Håkan satte sig, smakade på pyttipannan, men köttbitarna var sparsamt utspridda. Han bad om lite korv till. Återigen – nej.
”Varför hänger du upp dig på den där korven?” fräste Gunilla. ”Ni har redan ätit upp halva förpackningen! Vet du hur dyrt det är? Den ska räcka hela veckan!”
Håkan sköt undan tallriken. Aptiten var borta. Han gick ut på altanen. Lovisa följde efter en stund senare. Mannen låg på soffan och stirrade i taket.
”Vi åker hem. Jag orkar inte vara här. Hon iakttar mig som om jag snattar. Jag vågar knappt bre en extra skiva macka – hon kommer nog rycka den ur händerna på mig.”
”Det finns ingen affär här,” sa Lovisa skuldmedvetet. ”Bara en matbil en gång i veckan.”
”Vi borde ha tagit med mat istället för hallon och plommon!” muttrade Håkan. ”Jag åker i morgon. Hämtar dig sedan. Utan kött håller jag inte länge.”
”Vi åker tillsammans,” sa Lovisa bestämt.
Så blev det. Lovisa ljög för sin mamma och sa att Håkan blivit inkallad till jobbet. Gunilla såg dem av med missnöjd min.
Nästan ett år gick. De åkte inte till Gunilla. Men hon besökte dem gärna – och det märkliga var att hon öppnade deras kyl som om den var hennes egen. Tog vad hon ville, utan att fråga. Till och med Håkan skrattade:
”Titta, Falukorv! Visst får hon ta vad hon vill här…”
Men på våren började samtalet igen:
”När tänker ni komma? Trädgården väntar inte.”
Håkan gjorde motstånd, men Lovisa hade en idé:
”Vi tar med mat. Så slipper mamma räkna grammen.”
Håkan gick med på det – bara om de stannade till på vägen och handlade. Och där stod de igen, på tröskeln till stugan. Med fulla påsar.
”Vad är det ni har med er? Mer plommon?” sa Gunilla och höjde på ögonbrynen, men när hon kikade i påsarna och såg ost, kött och korv stannade hon upp.
”Så du inte behöver räkna hur många gram jag äter,” flinade Håkan.
Gunilla fnös men sa inget. Senare, i köket, väste hon till Lovisa när ingen hörde:
”Det vore bra om ni alltid tog med er mat. Enklare för mig, lugnare för er.”
Lovisa nickade tyst. Hon kände sig både lättad och rosenrasande. Men huvudsaken var att Håkan nu var beredd att åka dit igen. Kanske med mat – men i alla fall utan gräl. Och det, visade det sig, var en sorts lycka i sig.
