Jag heter Birgitta Andersson. Min son Erik fyllde nyligen 27 år. För ett halvår sedan gifte han sig med en tjej som heter Lovisa. Hon är smart, söt och väluppfostrad. Hon håller på att avsluta sin sjätte termin på läkarprogrammet och ska bli doktor. Allt borde vara perfekt, men jag kan inte sluta oroa mig – hjärtat bara bankar. För jag ser att hon inte tar hand om min son som man borde göra.
Erik har haft kronisk gastrit sedan barnsben. Ärftligt, från hans far. Det här är ingen vanlig “magsjuka från dålig mat” som många tror. Det är en sjukdom som kan göra livet till ett helvete vid en förvärring. Våren och hösten är värst för Erik: halsbränna, smärtor, kräkningar, sömnlöshet. Jag vet precis vad han går igenom, för jag har vårdat honom i många år. När han bodde hemma hos mig såg jag till att han följde en strikt rutin: hälsosam kost, inget friterat, ingen snabbmat, måltiderna på bestämda tider, lätt gröt, kokt kött, soppor och gelé. Jag matade honom inte bara – jag skyddade honom.
Innan bröllopet varnade jag Lovisa:
“Erik har en känslig mage. Var försiktig, särskilt under säsongskiftena. Snälla, se till att han äter rätt.”
Hon log och lovade att allt skulle bli under kontroll. Jag trodde på henne.
Men en månad senare hälsade jag på hos dem och fick chocken. Köket var fullt av smutsiga tallrikar, kylen innehöll bara ketchup, öl och en uttorkad limpa. I soporna låg pizzakartonger och kycklingvingar från en snabbmatskedja. Spisen var tom. Jag frågade:
“Var är Erik?”
“På jobbet, kommer snart”, svarade Lovisa lugnt.
“Har han ätit något idag?”
“Ja, han åt väl något… på morgonen…”
Jag kände hur allt inom mig frös. Jag visste hur det här skulle sluta. Och jag hade rätt. Tre månader senare – akuten. En akut attack. Dropp, strikt diet, plågor. Jag satt hos honom nästan hela tiden medan han låg där. Lovisa kom – en timme, max två, sen sa hon att hon måste “plugga inför tentan”. Jag blev rädd.
Efter utskrivningen tog jag med mig en färsk, fin hare från bondens marknad. Jag bad henne koka en lätt soppa av den. Hon nickade. Över en vecka senare tittade jag i frysen – haren låg orörd, inte ens upptinad. Inte en spår av soppa.
Jag erbjöd hjälp:
“Lovisa, låt mig laga mat. Jag förstår att du är upptagen, plugg, tentor…”
“Behövs inte!” avbröt hon. “Jag fixar det själv.”
Men jag ser att hon inte fixar det. Och det gör ont att se min son, som jag skyddade i så många år, gradvis glida tillbaka in i tillståndet där sjukdomen tar över. Han säger inget. Vill inte såra sin fru. Vill inte skapa konflikt. Men han går ner i vikt, blir irriterad och sover dåligt igen.
Och jag kan inte tiga. Jag kan inte bara stå och se på medan hans hälsa rasar. Jag vill inte bråka med Lovisa. Jag vill inte förstöra deras äktenskap. Men jag tänker inte låta honom bli sämre och sämre för varje dag.
Jag funderar allvarligt på att prata med hennes mamma. Kanske kan hon få dottern att förstå. Kanske kan hon förklara att en make behöver omvårdnad i handling, inte bara ord. Att vara fru betyder mer än att dela säng och kök. Det handlar om att stötta, vårda, rädda när någon mår dåligt. Och om man ska bli läkare – ännu mer.
Jag är ingen fiende. Jag är bara en mamma. Jag vill att min son ska vara frisk. Och om jag måste blanda mig in för det – då gör jag det. Om det krävs står jag vid spisen själv eller kommer med mat varje dag. Men jag tänker inte låta honom blekna, försvagas och lida igen. Jag tänker inte tiga medan han förstörs av försummelse. För jag älskar min son. Och jag kommer kämpa för honom, även om någon tycker det är fel.
