“— Jag gör ju mitt bästa för er! Och ni uppskattar det inte alls!” säger min svärmor, och mitt öga börjar redan rycka av hennes hjälp…
Ibland drömmer jag bara om en sak: att flytta. Vart som helst – till en annan stad, till världens ände, till en by utanför Kalmar. Bara så långt bort som möjligt från min mans mamma. För annars kommer jag att bli galen. Jag får redan nervösa ryckningar varje gång jag hör hennes peppiga röst: “Jag har med mig en sak ni verkligen behöver! Ni kommer att älska den!”
När Filip och jag precis hade gift oss var alla avundsjuka – de sa att jag hade tur med min svärmor. Hon klagade inte, blandade sig inte i vårt förhållande, och hon tog inte ens med sig pajer utan att fråga först. I början stämde det – hon visade på alla sätt att hon stödde oss. Men inne i henne måste det ha byggts upp en energi som förr eller senare skulle få utlopp. Och när den väl briserade – rev den med sig allt vi byggt upp.
Först försökte hon ordna en lyxig bröllopsfest med alla “skålar”, middagar och fyrtio gäster, men vi sa nej. Vi undkom knappt den mardrömmen tack vare hennes yngsta dotters studentfest – dit kanaliserade hon sin hyperaktivitet istället. Men hon lugnade sig inte.
Då hyrde vi en lägenhet. En fin, ljus och fräsch lägenhet. Men svärmor började ta med sig “saker ni behöver” – gamla tallrikar med sprickor, gafflar som var läskiga att äta med, och så klart gardinerna… De gardinerna dyker fortfarande upp i mina mardrömmar – schaggiga, körsbärsröda, med malhål.
“Men det är schagg! Sy bara ihop hålen, så blir de som nya!” sa hon entusiastiskt.
Och i mitt huvud malde en enda tanke: Varför hänger du inte upp dem hos dig själv om de är så fantastiska?
När vi äntligen sparat ihop till en egen lägenhet – med hjälp av mina föräldrar och Filips gudföräldrar – trodde jag naivt att ett nytt liv skulle börja. Men svärmor bestämde att eftersom hon inte gett pengar, skulle hon hjälpa på andra sätt. Det vill säga – med precis allt som fick vårt hår att resa sig.
Först kom tapeterna. De var förmodligen fyrtio år gamla. Färgade, fuktiga, med en lukt av gammal förrådslåda. Sedan insisterade hon på att “farbror Håkan” – en bekant “fixare” – skulle lägga plattorna i badrummet. Den här “mästaren” lade allt snett, plattorna lossnade efter en vecka, fogarna blev fläckiga, och vi fick till slut betala andra hantverkare för att rätta till all den här “gratishjälpen”.
Nästa var kylskåpet. Hon släpade bokstavligen in det på sina axlar. Det lät som en jetmotor, och lukten… Det kändes som om någon hade dött därinne. Filip och jag slängde det samma dag, men svärmor gjorde en tragedi av det:
“Ni behövde bara tvätta den! Den hade hållit i tio år till! Så otacksamma ni är!”
Sedan kom en soffa från hennes kusins sommarstuga. Sedan en vägg från sovjet-tiden. SedSedan kom en matta som luktade mögel och gammaldags tvål, och jag kunde inte hjälpa att undra när denna hjälpsamhet någonsin skulle ta slut.
