Förräderi för gåvor: en familjedram
Mitt liv flöt lugnt fram tills skandalen med min svärdotter bröt ut. Fram till dess hade relationen med Elin, min sons hustru, varit stillsam—ingen större hjärtlighet, men heller inga bråk. Vi hälsade, utbytte artigheter, och jag försökte hålla mig utanför deras familjeliv. Men det som hände vändde allt upp och ner. Nu vet jag inte ens hur jag ska kunna möta hennes blick efter ett sådant svek.
Jag är pensionär men arbetar fortfarande och bor ensam i en mysig lägenhet i utkanten av Göteborg. De enda nära och kära jag har i stan är min son Gustav, mina älskade barnbarn—Astrid och Signe—och såklart svärdottern Elin, om man ens kan kalla henne familj efter allt som hänt. Min värld kretsar kring min familj. Jag har vänner, men det är ytligt—en kopp te, några ord, och så till nästa gång. Den verkliga glädjen är mina flickor, mina barnbarn, för vilka jag skulle göra vad som helst.
Som vilken mormor som helst älskar jag att skämma bort Astrid och Signe. Jag bakar kakor åt dem, köper leksaker, hänger med i barnmodet för att kunna ge dem söta klänningar eller färgglada ryggsäckar. Min pension och lön gör att jag kan unna mig det, och att se deras glada ansikten är ovärderligt. Elin försummar jag inte heller—vid högtider ger jag något fint för att hålla balansen, köper kläder till sonen också. Allt för att det ska vara harmoniskt.
Inför Elins födelsedag frågade jag Gustav vad hon önskade sig. Han svarade utan att tveka: »En av de där nya mångfunktionskökarna. Hon älskar att laga mat, hon kommer att bli överlycklig.« Jag visste att det inte var billigt, men för svärdotterns skull ströp jag mina egna utgifter. I affären plågade jag nästan sönder expediten—jag kollade funktioner, jämförde modeller, frågade om minsta detalj. Efter tre timmar, utmattad men nöjd, valde jag den perfekta mångfunktionskocken. Hemma packade jag upp den, tog bort prislappen, beundrade köpet och kände mig stolt.
Just då kom grannen Maj-Britt in. När hon såg mångfunktionskocken utbrast hon: »Gud vad fint, Gunilla! Det här är ju en dröm. Matlagning blir ju en njutning nu. Hur mycket kostade den, om man får fråga?«
Jag nämnde priset, och Maj-Britt tappade hakan: »Herregud, det hade jag aldrig kunnat unna mig…«
Jag erkände att jag inte skulle köpt den till mig själv, men för Elins skull, på Gustavs inrådan, gjorde jag ett undantag. Maj-Britt berömde mig: »Så fin svärmor du är, vilken tur de har!« Vi drack te, beundrade mångfunktionskocken en sista gång, och skildes som vänner.
Elin födelsedag blev strålande. Hon lyste av glädje när hon såg presenten, tackade mig tio gånger om och frågade till och med var hon skulle ställa den på köket. Vi skildes varmare än någonsin, och jag var övertygad om att allt var gott. Inget anade om den kommande stormen.
Ett par veckor senare kom Maj-Britt tillbaka, men hennes ansikte var bekymrat. »Gunilla, ska jag säga det eller inte… Jo, din Elin säljer mångfunktionskocken.«
Jag stelnade till: »Hon säljer den? Men hon drömde ju om den! Var då?«
»På Blocket. Hon har satt ett lågt pris—jag hade köpt den själv om jag inte visste att det var din gåva.«
Vi öppnade min laptop, och Maj-Britt visade mig annonsen. Där var den—hon, min mångfunktionskock, nästan oanvänd, utbjuden till försäljning! Jag kände hur blodet steg upp i kinderna. Nyfiken på vad mer Elin sålde klickade jag på »fler annonser från säljaren«. Jag önskar jag aldrig gjort det. Där fanns allt jag gett barnbarnen, Gustav, till och med Elin själv—dockor, klänningar, till och med en tröja jag valt ut åt Gustav! Alltihop utbudet som skräp.
Maj-Britt, som såg hur blek jag blev, bad om ursäkt och gick. Jag kunde inte hålla mig och ringde Elin. »Elin, hur går det med mångfunktionskocken? Lagar du några läckerheter? Jag kan komma över på fika någon dag.«
Hon tvekade: »Ja… ni vet…«
»Jo, jag vet, kära du, jag vet!« avbröt jag. »Varför säljer du den så billigt? Sättjur högre pris! Och flickornas klänningar, leksakerna—allt är där. Jag ger av hjärtat, och du sätter upp allt på Blocket? Om du behövde pengar kunde du väl sagt det—jag hade gett dig kontanter! Ska du sälja godisen jag köper åt flickorna också?«
Elin insåg att det var meningslöst att försöka ljuga och gick till motangrepp: »Vad är det för fel med det? Det är mina saker, jag gör vad jag vill med dem!«
Vi grälade som aldrig förr. Sedan ringde jag Gustav, hoppandes på stöd, men visade sig att han inte ens visste om hustruns »affärer«. Mångfunktionskocken stod förresten kvar i deras kök—antagligen för syns skull. Men det som gjorde mest ont var att sonen inte tog min sida. »Mamma, jag vill inte blanda mig i era tvister«, sa han, och det sårade mer än allt annat.
Jag ser inte detta som ett vanligt gräl. Att göra som Elin gjorde är simpelt avskyvärt. Mina gåvor, min kärlek till barnbarnen—allt förvandlades till varor på en annonssida. Hur kan jag lita på henne nu? Hur ska jag kunna möta hennes blick när hon så lätt trampade på mina känslor?
