Han är far till bara en av de två döttrarna. Men har inte vår lilla flicka också ett hjärta?
När jag gifte mig med Anders, visste jag att han redan hade en dotter från ett tidigare äktenskap. Han dolde det inte – tvärtom, han sa direkt att han aldrig skulle överge sitt barn och skulle hjälpa henne så gott han kunde. Jag respekterade det. Ett barn kan ju inte hjälpa att föräldrarnas förhållande inte höll. Jag protesterade inte, var inte svartsjuk, blandade mig inte – jag trodde att en man som tog ansvar för sin dotter skulle bli lika god fär också vår framtida familj.
Men det blev inte så.
När vår Saga föddes, tänkte jag glad att han nu kunde dela sin kärlek lika. Han arbetade verkligen hårt, tog extra jobb för att försörja oss. Men hans uppmärksamhet… allt gick dit, till den andra familjen. Varje söndag – han åkte till den äldre dottern. Presenter, promenader, bio, fikapauser, bilder på sociala medier med hashtaggar som “världens bästa flicka”. Och vår Saga? Hon fick knappt någon tid med sin far. Han tyckte väl det var tråkigt med en bebis. Han ursäktade sig med trötthet, sa att hon var för liten, att det skulle bli bättre när hon växte upp – då skulle de leka, läsa sagor, spendera tid tillsammans. Jag trodde honom. Hoppades. Tålde.
Men tiden gick, och inget förändrades.
När den äldre dottern började skolan, började Anders ge mer pengar till henne. Jag hade då också börjat arbeta, så det blev ingen stor börda. Men sedan började telefonsamtalen komma. Linnea – den äldre – började själv be om saker. Först en iPhone, sedan dyra skor, sen smink, en surfplatta, en resa till solen. Hans exfru krävde ingenting, det måste jag ge henne. Men flickan förstod snabbt hur hon kunde styra sin far. Och han lät henne. Han kände skuld. Antagligen för att han lämnat henne. Och försökte “köpa” hennes kärlek.
Hans exfru blev till och med arg på honom flera gånger. Sa att han skämde bort barnet, att kärlek inte kunde ersättas med presenter. Men Anders bara viftade bort det: “Jag måste göra mitt bästa för att gottgöra det.” Men inför vår dotter kände han ingen skuld. Fastän han aldrig ägnade Saga en tanke.
Varje födelsedag för den äldre – en fest. Ballonger, tårtor, fotografering. Varje söndag – en obligatorisk träff. Inte en enda gång tog han med vår Saga. Han sa att Linnea skulle bli svartsjuk. Att det kunde sabba deras förhållande. Men hur var det med vår Sagas känslor? Varför fick hon bli ignorerad för någon annans skull?
Jag teg. Men mitt hjärta värkte. Jag visade inte Saga hur ont det gjorde, men hon såg ändå allt. Hon växte upp i ett hem där fadern fanns… men bara på pappret. Han var där – kroppsligen. Men inte i själen. Han låg på soffan, spelade på telefonen, sa några få ord om dagen. Men hon längtade efter att han skulle ta hennes hand, fråga hur hennes dag varit, läsa en saga innan läggdags.
Nu är hans äldsta dotter nästan sexton. Hennes önskningar har blivit helt orimliga. Ibland blir jag chockad. Anders säger aldrig nej – han köper allt hon ber om. IPhones, smink, designermärken, utlandsresor. I år har hon redan varit på två. Men oss kan han inte ens ta med på semester en gång om året. Det finns aldrig pengar. Han är trött. Måste arbeta.
I somras stannade Saga igen med mig i Stockholm medan hennes syster åkte utomlands. Då brast något inom mig. För första gången sa jag ifrån. Inte med skrik. Men med smärta. Jag sa att det gjorde ont. Att det var bittert att se hur han glömde vår dotter. Att ett barn som åker på lyxsemester två gånger om året och får de senaste telefonerna inte kan kallas “bortglömd”. Men Saga… hon har inte sett havet på tre år. Hon får inga presenter utan anledning. Men hon älskar sin pappa. Väntar på honom. Tror att han också en dag ska se henne.
Och han är övertygad om att han behandlar båda döttrarna lika.
Jag börjar mer och mer tro att det kanske bara är en skilsmässa som kan öppna hans ögon. Kanske då förstår han att också Saga har känslor. Att hon också förtjänar en far, inte en skugga som ligger på soffan. Men jag är rädd. För jag älskar fortfarande den här mannen. Men jag står inte ut med att se vår dotter växa upp med en tomhet i hjärtat…
