Jag är arg på mig själv för hur jag uppfostrade mina barn.
Ibland kommer smärtan inte utifrån. Den bor inuti, gnager på hjärtat droppe för droppe och fräter sönder själen. Jag har inte varit arg på länge – jag är trött. Jag bara känner en tyst förtrytelse. Inte mot barnen, nej… Mot mig själv. Mot hur jag uppfostrade dem. Mot att jag någonstans på vägen förväxlade omsorg med total eftergivenhet. Och nu skördar jag konsekvenserna.
För sju år sedan begravde jag min man. Vi levde tillsammans i fyrtio år, och all vår tid ägnades åt familjen, åt barnen. Vi jobbade utan ledigheter, utan semester, utan tanke på oss själva. Allt – för dem. För deras framtid. Vi köpte lägenheter åt dem, betalade för deras utbildning, försökte ge dem allt de någonsin kunde drömma om. Och när han gick bort stod jag inte bara ensam – jag stod utan stöd. Nu, två år efter pensionen, sitter jag i en kall lägenhet och funderar på hur det kunde bli så att mina egna barn – de jag levde för – nu verkar glömma att jag existerar.
Min pension är skrattretande. Tur att jag fick bostadsbidrag, annars hade nog elen blivit avstängd för länge sedan. Men ändå räcker inte pengarna till mediciner, mat eller ens de enklaste sakerna. Jag har vändt mig till barnen. Jag har inte bett om mycket. Bara lite hjälp. Men svaren jag fick: “Varför behöver du pengar?” – från min son. “Vi har det själva svårt” – från min dotter.
Svårt? Men de åker på semestrar, köper nya kläder, nya bilar. Min dotters garderob är proppfull av märkeskläder, och hennes dotter, som bara är sju år, får tvåtusen kronor i månadspeng varje månad. De där tvåtusen skulle räcka till medicin och mat för mig. Men hon har tydligen inte råd. Hur kan det vara möjligt? När jag hör det knyter sig hjärtat. Jag har haft samma skor i flera år. De är nötta. De läcker. Men jag säger inget. Det är skämmigt. Och jag vill inte be igen. För det känns som förnedring.
Jag ser på mina väninnor, på grannarna. Deras barn hjälper till: de handlar mat, betalar räkningar, tar med dem hem på vintern. Men jag… det är som att jag inte har någon. Och det värsta är att jag själv lärde dem så här. Min syster och jag stöttade våra föräldrar – med pengar, mat, uppmärksamhet. Och vi gjorde det utan anklagelser. Med kärlek. Men mina barn? Mina har vänt ryggen till. Och det är inte bara smärta. Det är en tomhet inuti.
En gång föreslog jag min dotter att jag skulle flytta in hos henne ett år, hyra ut min lägenhet – så skulle jag åtminstone få lite inkomst. De har ju en stor lägenhet, det finns plats. Men hon ville inte ens lyssna. “HyMen nu vet jag inte längre om hoppet är något att hålla fast vid.
