*Dagboksinlägg*
När jag äntligen fick ett eget liv kallade min dotter mig galen och förbjöd mig att träffa mitt barnbarn.
Hela mitt liv har jag ägnat åt min dotter, sedan åt mitt barnbarn. Men det verkar som om mina nära har glömt att även jag har rätt till lycka som inte enbart hör ihop med dem. Jag gifte mig tidigt, bara tjugoett år gammal. Min man, Henrik, var en stillsam och lugn karl, en riktig arbetstjur. En dag blev han erbjuden en tjänsteresa på några veckor – en bra extraknäck, sa de, frakt av gods till en annan region.
Han kom aldrig tillbaka. Än idag vet jag inte vad som hände på den resan. En dag ringde de bara och berättade att Henrik var borta. Jag stod ensam kvar med en tvåårig dotter, helt utan stöd. Min makes föräldrar var redan borta, och mina bodde i en annan stad. Jag visste inte hur vi skulle överleva eller hur jag skulle försörja barnet.
Tur att vi åtminstone fick behålla hans ettrummare. Annars vet jag inte hur vi klarat oss. Jag är utbildad lärare, och först försökte jag ge privatlektioner hemifrån, men det var nästan omöjligt med ett litet barn som sprang omkring och skrek.
Jag kunde inte ta ett heltidsjobb på grund av lilla Lovisa. Hur lämnar man en tvååring ensam hela dagen? Mamma kom på besök en dag, såg min förtvivlan – och tog med sig Lova till sig. I nästan två år bodde hon hos mormor och morfar medan jag arbetade dygnet runt. Jag jobbade i skolan, tog extrajobb, höll privatlektioner.
På helgerna åkte jag till Lova. Varje avsked slet i hjärtat. Sedan kom kötid till förskolan – jag var rädd att behöva stanna hemma igen, men tack och lov var hon frisk och sjuknade sällan. Så småningom var vi två igen. Sedan kom skolan, sedan universitetet.
Jag kämpade varje dag för att hon skulle ha de finaste skorna, den snyggaste klänningen. Nästan aldrig hade jag bara ett jobb – alltid två, ibland tre. Men när Lovisa tog examen och fick fast arbete kunde jag äntligen andas ut. Samtidigt kände jag en chock – för nu behövde ingen mig längre.
Jag behövde inte längre ta varje extrajobb. Kroppen började svikta, och min enda vän var katten. Min dotter hälsade på ibland på helgerna, men att underhålla en ensam mamma hela dagen passade inte in i hennes planer. Jag kände mig övergiven. Allt förändrades när mitt barnbarn, Elin, föddes.
Några månader innan hon kom flyttade jag in hos dottern och hennes man, Marcus. Inhandlingar, städning, förberedelser till BB – allt låg på mig. Och när Lova började jobba tog jag helt över omvårdnaden av Elin. Men jag klagade inte – tvärtom, jag kände mig nödvändig igen.
I år började Elin skolan. Efter lektionerna hämtade jag henne, lagade mat, hjälpte henne med läxorna, gick i parken eller på fritidsaktiviteter. Där, i parken, träffade vi Gustav. Han gick också dit med sitt barnbarn. Vi började prata. Gustav var änka tidigt, precis som jag, och hjälpte nu sin dotter med barnet.
När jag lärde känna Gustav förväntade jag mig inget. Inte en enda gång sedan min makes död hade jag varit på dejt eller middag. Först ett litet barn, sedan jobben. När Elin föddes kallade jag mig stolt för mormor. Men har mormödrar ens kavaljerer? Det visade sig – ja. Gustav påminde mig om att jag fortfarande var en kvinna.
Det första meddelandet från honom med förslag att träffas bara vi två chockade mig. Med honom började ett nytt kapitel. Vi gick på bio, teater, reste på festivaler och utställningar. Jag kände livet igen.
Men min dotter tog det tyvärr illa upp. Allt började med ett vanligt samtal en lördag morgon:
“Mamma, vi kommer med Elin, kan du passa henne i helgen?”
“Förlåt älskling, men jag har redan planer. Vi är inte i stan. Nästa gång, säg till att du ber i tid – jag ska gärna hjälpa till.”
Lova fnös och la på. På måndagen kom Gustav och jag hem. Jag var på gott humör, full av energi. Även Elin märkte gnistan i min blick. Allt var lugnt till fredagen, då telefonen ringde igen:
“Vänner har bjudit in oss, kan jag lämna Elin?”
“Vi sa att du måste berätta i förväg. Jag har redan planerat.”
“Är du ute med Gustav igen?! Han har hjärntvättat dig!” skrek hon.
“Lova, vad är det du säger?” försökte jag lugna henne.
“Du har glömt Elin helt! Du sa ju att du inte behövde egen lycka. Vad är det som händer?”
“Ja, det har ändrats! Jag lever igen. Jag önskar du kunde förstå mig – som en kvinna.”
“Och Elin då? Har du bytt bort henne mot en gubbe?”
“Vad pratar du om?! Jag är ju med henne nästan hela tiden. Låt oss bara glömma det här.”
“Jag ska be om ursäkt? Du är inte klok. Du får inte träffa Elin mer. Kom tillbaka när du tänkt efter.”
Efteråt grät jag tills det gjorde ont. Jag gav dem allt, levde för dem. Men när det blev min tur – strök de bort mig. Så enkelt. För att jag äntligen vågat vara lycklig.
Jag hoppas Lova kommer att svalna. Hon ringer. Hon förstår. För utan henne och Elin finns inget liv.
*Lektion: Att ge allt till andra betyder inte att man ska glömma sig själv.*
