**Dagboksanteckning:**
*Bara en dag – och så blev vi utkörda*
När min svärmor, Ingrid Bengtsson, bjöd in oss på helgen till sitt sommarhus i Småland var jag inte särskilt sugen på att åka. Vårt förhållande har alltid varit… låt oss säga kyligt. Vi bråkade inte öppet, men det fanns ingen värme mellan oss. Hon ringde bara då och då för att fråga hur barnbarnen mådde, och jag var nöjd med att kontakten hölls på kort distans. Men efter pensioneringen bestämde sig Ingrid plötsligt för att bli “årets mormor” och träffa barnen. “Kom över, vi grillar korv, får lite frisk luft och ni kan vila!” lockade hon. Nåväl, om min man Anders inte hade något emot det och barnen skulle tycka det var kul – då gick jag med på det.
Anders tog till och med ledigt från jobbet tidigare. Vi kom fram, slog oss ner, korvarna puttrade på grillen, barnen skrattade och vädret var fantastiskt. Vi fick bo på övervåningen – bekvämt och rymligt. Kvällen var trevlig, svärfaren hällde upp några snapsar till Anders och de snackade länge. Jag låg samtidigt med vår yngste, Albin, för att få honom att somna medan vår äldste, Edvin, stannade ute med mormor och morfar – grannarna hade kommit över och hälsat. När jag kom ned efter några timmar såg Ingrid ut som om hon fått nog: “Ta honom nu. Han har tömt mig på all energi! Springer utan uppehåll!”
Nästa morgon steg jag upp tidigt för att göra frukost. Albin var med mig i köket, medan Edvin vaknade senare och gick ut för att leka med en boll. Då stormade Ingrid in i rummet, irriterad: “Din son har ingen uppfostran! Han sprang uppför trappan, skrek och gästerna sover ju fortfarande!” Fast ingen sov – klockan var nästan nio. Och Edvin sprang inte, han gick lugnt ner. Men det spelade ingen roll för henne – om barnbarnet var högljutt, var jag en dålig mamma.
Senare sprang Edvin faktiskt uppför trappan igen – när alla redan var ute. “Där! Nu springer han igen! Ingen ro från dem!” suckade hon teatraliskt och höll handen mot pannan som en martyr. Jag höll tillbaka ilskan, men inuti kokade jag: *Varför bjöd ni hit oss om ni inte står ut med era egna barnbarn?!*
Sedan började Albin gråta – han fick tänder. Ett vrål utbröt. Ingrid ryckte till som om hon fått en stöt: “Nej, nu räcker det! Jag orkar inte mer! Åk hem idag! En dag till så blir jag galen!” utbrast hon dramatiskt. Anders försökte protestera: “Mamma, jag har inte ens sovit ut från igår, jag får inte köra!” Då drog hon genast fram alkometern. Ja, du hörde rätt – hon kontrollerade sin sons alkoholhalt varje halvtimme bara för att veta när hon kunde köra ut oss.
Vid lunchpackade vi ihop våra saker. Avskedet var kort. Anders pratar fortfarande med sina föräldrar, men jag svarar inte längre i telefonen. Och jag tänker inte börja. Nyligen ringde hon igen – ville att vi skulle fira nyår i hennes sommar-“paradis”. Jag svarade bestämt: “Nej. En gång räckte. Er gästfrihet är mer än nog.”
