**I vått och torrt**
– Bengt, titta vilken fin klänning jag köpte! Gillar du den?
Bengt tittade upp och log.
– Vänd dig om, låt mig se! Den är jättefin. Den passar dig perfekt! sa han mjukt.
– Jag tyckte också om den… Jag gick igenom hela affären och trodde att jag skulle gå hem tomhänt. Men i sista stund såg jag den här klänningen! Jag blev kär direkt. Jag ska ha den när vi firar Linneas födelsedag i sommar.
– Nej, inte den, sa Bengt och gjorde en allvarlig min.
– Varför inte? frågade Matilda och såg besviken ut.
– För då kommer du att vara vackrare än födelsedagsbarnet. Och det går inte.
Matilda skrattade, och Bengt tänkte vilket vackert skratt hans fru hade.
– Sluta nu!
Hon gick fram till spegeln och beundrade sin nya klänning ännu en gång. Den himmelsblå klänningen passade henne verkligen, och mot den tycktes Matildas grå ögon nästan lika blå.
Bengt stod och såg på sin fru med en blandning av stolthet och smärta. Han hade fortfarande inte berättat… Han visste inte hur han skulle säga det. Han hade hoppats att allt skulle ordna sig.
– När tänkte vi åka på semester? frågade Matilda och mötte hans blick i spegeln.
– I september… svarade han med hes röst.
– Då måste jag kolla badkläder. Jag har bara två, det räcker inte.
Bengt blundade. Nej, han kunde inte fortsätta hålla sanningen hemlig. Han ville skydda henne, men han förstod att det inte gick. Han måste berätta.
– Matilda, sätt dig, snälla, sa han.
Hon vände sig om, fortfarande leende. Men när hon såg hans allvar slocknade leendet.
– Vad är det, Bengt? frågade hon oroligt och satte sig bredvid honom.
– Jag har dåliga nyheter…
– Herregud… Säg det nu, vad är det? Är alla friska? Mår din mamma bra?
– Alla mår bra! lugnade han henne. Sedan tog han hennes händer i sina och sa: – Mitt företag har gått i konkurs.
Matilda stirrade på honom och försökte ta in vad han sagt.
De hade varit gifta i fem år. Bengt var tio år äldre än Matilda, men hon hade varit så förälskad i honom att åldern inte spelat någon roll. Då gick det bra för hans företag, men inget hade kunnat anklaga Matilda för att vara med honom för pengarnas skull. Och alla som kände dem såg hur mycket de älskade varandra.
Det sägs att vissa äktenskap skapas i himlen. Det var så för dem. De var som två halvor av en helhet. I deras gemensamma liv fanns ingen fulhet – inga lögner, inget svek.
Efter bröllopet sköt Bengts företag i höjden. Han tjänade bra, och snart bytte de sin lilla tvåa mot ett stort hus. De skaffade bilar, reste ofta, och deras redan lyckliga liv blev bara bättre.
Bengt ansåg att en man som gifter sig tar på sig ansvaret att försörja familjen. Hustrun kunde jobba, men hennes inkomst borde inte vara huvudinkomsten. Så han visste inte ens hur mycket Matilda tjänade. Vanligtvis spenderade hon det på sig själv: skönhetssalonger, shopping, små kvinnliga nöjen. Ibland handlade hon mat eller betalade små räkningar, men det var av egen vilja. Huvudansvaret låg på Bengt. Det kändes bättre så.
Och nu måste han erkänna sitt misslyckande. Och sin svaghet.
Bengt tänkte till och med att om Matilda ville lämna honom efter detta, skulle han förstå henne. För han hade misslyckats med sitt uppdrag.
– Hur länge har det varit dåligt? frågade Matilda tyst.
– Några månader. Jag trodde att jag skulle klara mig, men nej. Idag är företaget officiellt konkurs. Förlåt…
Bengt sänkte huvudet. Han skämdes över att möta hennes blick.
– Varför sa du inget till mig? frågade Matilda lite sårat.
– Jag ville inte dra in dig i det. Jag hoppades jag kunde reda ut det själv.
– Bengt! Hon lät upprörd. – Vi är en familj. I vått och torrt, minns du? Trodde du verkligen att jag skulle älska dig bara när det går bra, men inte stötta dig när det är svårt?
– Jag ville inte lägga detta på dina axlar, suckade han.
– Okej, log hon och klappade honom på axeln. – Vi klarar det. Vad tänker du göra?
– Jag vet inte, sa Bengt och suckade. – Jag måste gå igenom räkningarna, se hur mycket pengar vi har. Ska försöka hitta ett jobb. Sen kanske jag kan starta något nytt…
– Hördu, sa Matilda och reste sig. – Jag lämnar tillbaka klänningen.
– Absolut inte! Bengt for upp. – Den passar dig så bra, och du älskar den.
– Det är lugnt, lugnade hon. – Jag har massor av klänningar, och på Linneas födelsedag skulle jag sticka ut i den, som du sa.
Bengt log, men hjärtat värkte.
– Den kostar lika mycket som mat för en hel vecka. Det behöver vi mer nu, tillade hon. – När allt ordnar sig köper jag en ny, ännu finare.
På kvällen gick de igenom ekonomin. Om de sparsammade och med Matildas lön skulle de klara sig i minst ett halvår.
– I värsta fall säljer vi en av bilarna, sa hon.
– Jag börjar leta jobb imorgon, sa Bengt bestämt. – Om jag inte hittar något bra, blir det lastbilschaufför, bud, taxi… Vad som helst! Jag tänker inte ligga dig till last.
Matilda satt tyst. Hon tänkte på något, som om hon räknade i huvudet.
– Bengt, du sa att du ville starta något nytt…
– Ja, jag har idéer, men jag har inga pengar. Och jag är rädd att misslyckas igen.
– Okej, vi löser det, sa hon.
Hon låg vaken halva natten. Matilda visste att Bengt var den som kunde fånga lyckan. Han hade den där entreprenörsandan. Om han blev rädd nu, skulle han kanske jobba som budbärare resten av livet. Och det passade honom inte. Han behövde skapa, utveckla, bygga affärer.
Det handlade inte ens om pengar. Det handlade om att göra det man älskar.
Nästa morgon bad hon Bengt berätta om sin affärsidé. När hon hört den var hon säker – detta kunde lyckas.
– Hur mycket behövs för att börja? frågade hon.
Bengt nämnde en hög summa.
– Och det kommer inte bli någon vinst på flera månader. Det är bara utgifter först, sa han nedslaget.
– Jag har tänkt… Vi säljer båda bilarna. Då räcker pengarna, sa Matilda bestämt.
– Nej! protesterade han genast. – Du har långt till jobbet, du behöver bilen.
– Bengt, log hon, – när jag var liten g”Och när allt var över och hans nya företag äntligen började gå med vinst, stod Bengt på knä i köket och grät tyst av tacksamhet medan Matilda höll om honom och viskade att de klarat stormen tillsammans.”
