En halvnaken kvinna tittade nedlåtande och flinade uppfordrande. Den här kalendern hade irriterat mig länge. Bara min avlidne… förlåt, före detta make kunde hänga upp sådan smaklöshet i köket.
— Hejdå, gumman! Du passar verkligen inte in i inredningen.
Gumman svajade hopplöst på sin lackskodda fot innan hon landade i sopkorgen. Väggen skimrade åter i sin ursprungliga gröna färg, men jag kände mig inte lättare om hjärtat. Ja, det här året hade inte börjat bra… Det började med att min andra hälft sprang iväg och nu verkar det sluta med att jag förlorar jobbet. Företaget, som länge varit på upphällningen, närmade sig sitt förutbestämda slut. I alla fall blev lönen alltmer oregelbunden… Så varför ens dyka upp på kontoret? Precis, ingen anledning. Klok nog stannade jag hemma och försökte påbörja en storstädning.
Det gick inget vidare, och istället för att entusiastiskt skura spisen sjönk den lata husmor jag var ner i en gratistidning, där alla möjliga skojare reklamerade sina magiska tjänster. Vilket urval! Vita magiker, siare, spågummor, häxor, trollpackor, helare… Längst ned på sidan lovade den mäktiga sierskan Viola att återföra maken, avlägsna förbannelse, förbättra livet och mycket mer, med 100% garanti. Jag hade absolut inget bättre för mig (förutom att städa), nyfikenhet har alltid varit min bästa egenskap, och så ringde jag numret, till min egen förvåning…
***
Porten stod öppen, ingen portkod, ingen portvakt. Ytterdörren öppnades av en man som såg ut att ha fått livet på halsen. När han hörde att jag kom för annonsen, vinkade han slött in mig i hallen.
— Där inne…
“Där inne”, i ett enkelt möblerat rum, satt en medelålders kvinna på en soffa, klädd i något väldigt… hemtrevligt. Halsen var insvept i en gammal fleecehalsduk. Hon log trött.
— Hej, du som ringde? Så du vill att jag ska ta bort din celibatförbannelse…
— Jag gifte mig faktiskt direkt efter universitetet. Och var gift i nästan femton år.
Hon tittade noga på mig med sina små ögon, bleka ögonfransar och allt. Var fanns de hypnotiska svarta ögonen som genomborrar vanliga dödliga?!
— Förlåt, jag blandade ihop dig med en annan klient.
Hon nös.
En redan bekant figur klampade in i rummet utan att bry sig om mig.
— Lotta, det finns inget hemma att äta. Ge mig pengar, jag går till affären.
Hon rynkade pannan, reste sig från soffan, rotade i ett skåp och räckte sedan över några sedlar.
— Här. Köp limpa, makaroner och leverkorv.
— Och till öl? — protesterade maken. — Annars går jag inte…
Lotta-Viola gav honom några till, och han försvann.
Hon vände sig åter mot mig och sa så artigt hon kunde:
— Så, du vill ha tillbaka din man?..
Ville jag? Plötsligt insåg jag hur lik min Kalle var hennes make, fast kanske lite mer presentabel och med mindre gles hårväxt. Och varför i hela friden skulle jag vilja ha tillbaka den skatten?
— Jag klarar mig nog, — bestämde jag. — Men låt honom få se vad han förlorat och själv be om att komma tillbaka.
— Bra, — sa sierskan genast. — Något mer?
— Jag vill hitta mitt drömjobb, kreativt, intressant, prestigefyllt och välbetalt… Om nu sådant finns.
— Åh, det är svårt nu för tiden… Själv blev jag av med jobbet och har inte hittat något på åratal, — suckade Lotta-Viola.
— Men för dig kommer det gå bra, — tillade hon hastigt.
I hallen ringde en telefon, och det hördes lågt mumlande. Mannen kom tillbaka, nu klädd i en neonfärgad vinterjacka.
— Skolan ringer. Ville har limmat fast klassjournalen med superlim.
— Ville är lika mycket din son som min! Gå själv, jag orkar inte skämmas ensam…
Vi blev ensamma igen. Hon såg lite generad ut.
— Barn… Den yngre är okej, men den äldre… Känner du någon bra narkolog förresten?
— Tyvärr.
— Vi fortsätter. Vad mer vill du ändra på i ditt liv?
— Kan du verkligen allt? — sa jag lite sarkastiskt.
Hon missade ironin och förklarade lugnt:
— Hundra procent garanti.
— Då vill jag gärna bli förälskad i en snäll, smart, snygg, rik man. Helst snart. För honom skulle jag gifta om mig.
Sierskan muttrade något, böjde tre fingrar.
— Jag vill också se bra ut. Som tjugofem, max.
Hon nickade och böjde fjärde fingret. Uppenbarligen var inget för gott för mig.
— Något mer?
Min fantasi började sina. Kanske…
— Jag vill ha en norsk skogskatt!
Lotta-Viola knöt näven, stirrade i taket och rörde läpparna. Jag trodde hon läste en besvärjelse, men hon verkade mest räkna, för strax sa hon:
— Det blir tusen tvåhundra femtio kronor.
— Ska du inte ta bort någon förbannelse? — undrade jag.
Hon kisade en sekund.
— Ingen förbannelse. Du har bara haft otur.
— Men nu blir det tur?
— Nu blir det tur.
Hon nös en sista gång.
Jag kände mig som en filantrop när jag räknade upp pengarna och sa adjö. På vägen hem skällde jag på mig själv – pengarna hade ju varit bra att ha.
Frusen och blöt om fötterna efter en ispöl äntrade jag hemmet. Hissen svarade inte, lampan i trapphuset var trasig, och brevlådan var full med räkningar. Jag ville unna mig kaffe – men förstörde den ädla drycken med en generös skopa salt som på något sätt hamnat i sockerburken. Jag blev arg på saltet, på kommunen, på vädret, på misslyckade siare och lade mig att sova innan något mer kunde hända.
***
På morgonen väcktes jag av ett telefonsamtal. Sömndrucken fattade jag inte genast att det var från mitt drömföretag. Ägaren ringde SJÄLV. Personligen. Mycket bättre än att prata med pipiga sekreterare eller inkompetenta HR-personer. Hans röst var som sammet.
— Jag såg ditt CV som du skickade i våras, men det gick tyvärr förlorat bland alla andra. Idag hittade vi det. När kan du komma in?
När? NU, i morgonrock och tofflor! Men högt sa jag det inte och lovade artigt att komma efter lunch. Jag rusade till badrummet. Nu gällde det att bli presentabel, fixa håret, stryka kostymen, hitta portfolio…
Duschen avbröts av ytterligare ett samtal:
— Är det okej om jag tittar förbi idag? Jag tror mina grå jeans är kvar i gardJag lade på och kände hur lyckan bubblade i bröstet – det här var början på något nytt och underbart.
