Min älskade barn… I morgon kommer ni på besök till mig. Det är min jubileumsdag. En rund siffra, på pappret en festdag. Ni kommer med blommor, en tårta, artiga leenden. Och jag tar emot er med rynkor i ansiktet och darrande händer, för varje år blir allt svårare… Ni kommer att se hur jag åldras. Och jag ber er bara – var tålmodiga. Försök att förstå vilken tid i livet jag går igenom nu.
Om jag eller er far börjar berätta en historia ni redan hört – för ett år sen, en månad sen, eller bara en timme sen – avbryt oss inte. Rynka inte pannan eller säg irriterat: ”Mamma, du har redan berättat det här.” Lyssna bara… Precis som jag lyssnade på er barn, när ni bad mig läsa samma saga om och om igen tills ni somnade med boken i famnen.
När jag säger att jag inte vill duscha – skrik inte, bli inte generade, anklaga mig inte. Kom bara ihåg hur jag övertalade er att tvätta er på kvällarna efter skolan och lek, när ni stampade med fötterna och klagade över att ni var trötta. Jag blev inte arg då. Jag klappade er på ryggen, sa ”bara lite till”, fyllde badkaret och sjöng för er.
Om jag plötsligt inte förstår hur jag ska sätta på eran telefon eller tv – himla inte med ögonen. Jag föddes inte med en telefon i handen. Jag lärde mig allt från början. Precis som jag en gång lärde er hålla i en sked, knäppa knappar och knyta skosnören. Jag vägledde er med tålamod. Gör nu samma sak – för mig. Utan irritation. Utan hån.
Med tiden kommer ni att märka hur jag virrar i samtal, tappar tråden, glömmer bort. Ja, jag blir äldre. Ja, jag blir trött. Snälla, påminn mig inte om det. Säg inte: ”Har du glömt igen?” Jag vet det själv. Och det skrämmer mig. Ge mig bara lite tid att minnas. Ge mig er närvaro.
Jag vill inte vara en börda. Jag vill vara samma person som en gång höll er hand när ni tog era första steg. Och nu när mina ben blir svaga – sträck ut er hand till mig. Stressa mig inte. Gå bredvid. Jag anpassade mig en gång också till era små steg.
Jag ber inte om mycket. Jag vill inte ha stora fester, dyra presenter eller perfekta ord. Jag behöver bara lite – lite värme, lite uppmärksamhet, lite tystnad så vi bara kan vara tillsammans. Jag ber er: Var inte rädda för min ålderdom. Ta emot den. Som jag tog emot era tårar, era rädslor, era nycker.
Vänta inte tills jag är borta för att minnas hur varm min hand var. Krama mig nu. Säg ”Jag älskar dig” – nu. Medan jag fortfarande hör det. Medan jag fortfarande känner det.
Och när ni kommer i morgon – var inte bara artiga. Var äkta. Jag märker allt. Jag vet när ni vill ge er iväg. Och när ni tiger inte av kärlek, utan av irritation. Jag behöver inte mycket – bara ett ärligt ”mamma”.
Jag avslutar detta brev med darrande hand och ett hjärta fullt av kärlek. Jag ville bara påminna er: Jag älskar er. För alltid. Till sista andetaget.
Er mamma.
