Hunger enligt schema: varför jag flyr från livet hos min svärmor
Jag hade aldrig trott att mitt liv en dag skulle förvandlas till en sträng militärläger där varje steg kontrolleras och varje avsteg från rutinen straffas… med hunger. Så känner jag mig nu — som på en förbjuden plats utan valmöjligheter och utan minsta rätt att säga ifrån. Allt på grund av att min man och jag tillfälligt bor hos hans mor.
Man skulle kunna tro att det inte är någon stor sak — en vanlig historia för unga par som sparar till sitt eget hem. Johan och jag ville verkligen komma på fötter snabbt, ta ett bolån, betala av det och flytta till vårt eget lilla bo. Medan vi förberedde oss bodde svärmor hos min mans syster och hjälpte till med deras nyfödda, och lämnade sin trea till oss. Då anade jag inte vilken ”gåva” som väntade när hon beslöt sig för att återvända.
Livet utan henne var lugnt. Jag höll perfekt ordning, strävade efter att svärmor inte skulle hitta något att klaga på när hon kom tillbaka. Allt glänste till och med i springorna, kastrullerna var skinande rena, skåpen arrangerade med perfekt symmetri. Men som det visade sig brydde hon sig inte om städadhet. Det viktigaste var schemat. Frukost precis klockan 7:30. Middag före åtta på kvällen. Missade du det? Ditt fel. Ingenting att äta.
Jag arbetar som designer, och det händer att jag jobbar till gryningen — brådskande projekt, ändringar, deadline. Ibland får jag komma senare till jobbet. Men här är problemet: om jag dyker upp i köket efter klockan tio på morgonen, smälls kylskåpet igen framför näsan på mig. Enligt svärmor har jag ”försovit frukosten” och får därmed ingenting. Även om jag lagat maten själv! Även om det är min egen yoghurt eller smörgås.
Samma sak med middagen. Johan och jag kommer hem sent, men att äta utan honom är förbjudet. Och om han kommer hem efter åtta får han gå och lägga sig hungrig. Varför? För att ”allt ska gå enligt schema.” När jag försökte förklara att vuxna människor äter när det passar dem, fick jag höra att ”i mitt hus ska det vara som jag säger.” Just det, jag glömmer nästan — vi betalar för hyran och elen också, men vem bryr sig om det?
Och badkaret? Åh, det är en historia för sig. Jag är van vid att slappna av i varmt vatten efter en lång dag. Men här finns regler: att bada på dagen är förbjudet. ”Vattnet är dyrt, mätaren tickar,” ”på dagen ska man arbeta, inte ligga i badet.” Om jag låser dörren till badrummet knackar svärmor, eller försöker till och med öppna den. Ja, det är ingen överdrift. Det blir absurt.
Helgen har blivit ett rent straffarbete. Sovit till tio? Då är frukosten inställd, dagen förstörd. ”Ungdomen nu för tiden är lat, sover till lunch!” muttrar hon i köket och smäller med skåpdörrarna. Jag vilar inte längre — jag överlever.
Johan, stackars karl, är van vid det här sedan barnsben. Han tycker inte att det är konstigt, han säger bara att ”så är mamma.” Men jag — jag tycker inte det är normalt. Jag tänker inte anpassa mig till en människa som i sitt eget hus inte tillåter mig att äta en sked gröt för att ”tiden är ute.”
Jag vill inte längre vakna enligt schema och känna mig som en skolflicka som blir utan soppa för att hon kom för sent. Jag vill inte be om lov för ett varmt bad eller förklara varför jag inte åt gröten klockan 7:30. Jag är en vuxen kvinna. Jag betalar för mig själv. Jag arbetar. Jag är en människa, när allt kommer omkring.
Jag gav Johan ett ultimatum: antingen flyttar vi tillbaka till vår egen lägenhet, eller så går jag. Jag är inte fienden till hans mor, men inte heller en slav under hennes regler. Jag vill leva, inte existera enligt en klocka.
Ibland måste man förlora bekvämligheten för att hitta friheten. Jag är redo för det. För mitt liv är inte en Excel-tabell eller en militärordning. Jag vill vara lycklig, inte ”äta i tid.”
