I en liten by, där alla känner varandra, flöt livet efter sina egna beständiga regler. Det fanns inte mycket arbete här, och de flesta överlevde tack vare sina egna små jordbruk: några odlade grönsaker, andra fiskade eller jagade.
Vår familj var inget undantag. En halv hektar åker och ett litet fruktträdgård kunde, med rätt skötsel, inte bara försörja oss utan också ge en extra inkomst. Min man älskade att fiska, medan jag tog hand om husdjuren och fåren. Vi lärde våra barn att arbeta tidigt – alla hade sina sysslor: någon gav hönsen deras foder, en annan rensade ogräs ur rabatterna.
Inte långt ifrån oss bodde en kvinna som hette Maj-Britt. Hennes fruktsamhet överraskade hela byn – hon hade fler än tio barn. Men varken Maj-Britt eller hennes man, Björn, brydde sig om att försörja dem. Deras mark låg övergiven, och när grannar försökte hyra den, gav de snart upp på grund av för stora krav från ägarna.
Maj-Britt och Björns främsta sysselsättning var att tigga. Av medlidande hjälpte grannarna till: någon gav en hink potatis, någon annan ägg, kött eller frukt. Maj-Britts barn kom ofta på besök och erbjöd hjälp i utbyte mot mat. Jag var inget undantag och lät dem gärna stanna.
Den äldsta sonen, Anders, minns jag särskilt väl. Han utförde alltid sitt arbete noga och gick aldrig hem hungrig.
En dag drack Björn för mycket brännvin och lämnade denna värld, och Maj-Britt verkade helt tappa intresset för sina barn. Kommunfullmäktiges ordförande kontaktade socialen, och barnen skickades till barnhem.
Anders försvann också. Vi hade blivit fästa vid honom, och hans frånvaro gjorde oss mycket ledsna. Jag fick reda på var barnhemet låg och började besöka honom några gånger i månaden. Efter många funderingar och samtal med min man bestämde vi oss för att bli hans fosterföräldrar och ta hem honom.
Anders kände oss, vi kände honom, och han kom bra överens med våra barn. Så när han flyttade in blev det ingen större omställning. Han blev en riktig stödjepelare i familjen – som den äldsta underströk han aldrig sin ålder, utan stöttade alltid de yngre.
Tiden gick, barnen växte upp, tog studenten, gick på yrkeshögskolor eller universitet, skaffade egna familjer och spred sig över landet. Anders flyttade också efter sin utbildning.
Nu är han över femtio. Han har en underbar familj, två barn som vi ser som våra egna barnbarn. Från Anders strålar alltid en värme och tacksamhet för den omsorg han fick. Jag är så glad att vi en gång tog beslutet att hämta hem honom från barnhemmet.
