Moderskap är en stor gåva, men också ett stort prövelse. När vi blir mödrar ger vi allt vi har: hälsan, tiden, ungdommen, drömmarna… Men ingen av oss vet hur barnen en dag kommer att besvara det. Kommer de att finnas där när åldern kommer? Kommer de att värma oss med omtanke när krafterna sviktar? Eller lämnar de oss ensamma – med minnen, fotografier och en smärta som ingen medicin kan lindra.
Birgitta Andersson, född Bergman, har sprungit som en iller i ett hjul hela sitt liv. Hårt arbetande och tystlåten fick hon uppfyra fyra barn ensam efter att hennes man omkommit i en bilolycka. Det hände när den yngsta inte ens var ett år gammal. Sedan dess fanns ingen annan man i hennes liv. Inte för att hon inte blev ombedd – men hennes hjärta var redan fullt av barnen. De blev hennes livsmening.
Birgitta arbetade utan ledighet, tog vilket extrajobb som helst: hon moppade golv på dagis, sålde grönsaker på torget, stickade på beställning. Allt för barnens skull. Själv köpte hon inget onödigt – samma kängor bar hon flera vintrar i sträck, glömde nagellack och teaterbesök. Hela livet ägnade hon åt att se till att hennes barn var mätta, klädda och utbildade.
Äldsta dottern Ebba tog examen som läkare, flyttade sedan till USA på inbjudan – först praktik, sedan fast anställning. Där gifte hon sig, fick två barn. Nu har hon eget hus, egen familj, eget liv. Birgitta får kort på högtiderna och ibland en bild på Messenger. Men telefonen ringer sällan. Alltid upptagen. Birgitta förstår. Och är på sitt sätt stolt.
Två söner – Olle och Axel – bor i Göteborg. Staden ligger inte långt bort, men avståndet gör inte så mycket. De ringer en gång i månaden, besöker aldrig. Alltid upptagna, alltid för mycket att göra. Birgitta får reda på hur de mår genom grannarna eller ibland på Facebook. Hon klagar inte. Hon är glad att de har det bra.
Yngsta dottern Linnea bodde länge hos sin mamma. Efter gymnasiet, universitetet – sedan gifte hon sig och flyttade till en annan stad, där mannen ärvde en lägenhet av sin farmor. Birgitta tog separationen hårt: det var Linnea som varit närmast längst. Hon ringer oftare, men… mellan raderna hörs det: hon har bråttom, vill tillbaka till sitt eget vuxna liv.
Birgitta har inte lämnat huset på länge. Hjärtat krånglar, benen svullnar, blodtrycket hoppar. Hon orkar knappt gå till affären, lagar enkla rätter. Ibland hämtar grannarna mat åt henne. Oftast är det dock Kerstin – hennes gamla väninna – som hjälper till. Det var hon som följde Birgitta till läkaren, ordnade medicin, ringde ambulansen när det blev riktigt illa.
Barnen… De finns, och ändå finns de inte. Birgitta anklagar dem inte. Kanske är det hon som gjort dem så här – självständiga, avlägsna. Hon lärde dem aldrig att be om hjälp, för hon klarade sig alltid själv.
Nyligen föreslog Linnea att ta hem sin mamma, men hennes man var tvärsäker: för trångt, opraktiskt, gamlingar hör hemma på äldreboende. Ord växte till ord – och ämnet lades ner. Birgitta insisterade inte. Hon ville inte vara till last.
Nu är alla hennes dagar likadana. På morgonen – en bön, en tablett, en kopp te. Sedan tv:n på låg volym, stickning, vattning av blommorna. Och sedan tystnad igen. Ibland ringer Kerstin, ibland kommer distriktssköterskan. Varje kväll – hoppet. Tänk om någon av barnen kommer imorgon. Klappar på dörren, tar med en äppelpaj, sätter sig bredvid, tar hennes hand…
Ibland tar hon fram ett gammalt fotoalbum. Där är hennes barn. Små, skrattande, älskade. Där är hon – ung, vacker, med glittrande ögon. Där är livet hon gav bort, utan återstod.
Birgitta är inte arg. Hon klagar inte. Bara säger:
– Jag älskar dem alla. Jag kommer alltid att vänta. Så länge hjärtat slår – kommer jag att hoppas.
Och bara Gud vet hur många dagar hon har kvar att vänta, eller om hon någonsin får se alla sina barn samlade runt ett och samma bord.
