Det här är en historia som jag själv knappt kan tro på, och den började så fridfullt. Min man och jag köpte för länge sedan en sommarstuga i en liten by i Skåne, men det blev aldrig tid att ordna upp den ordentligt – det var alltid jobb och annat som kom emellan. Vi åkte dit en gång i månaden för att laga taket eller byta lås, och varje gång kände vi hur vår tomt skar sig mot de prydliga och blomstrande trädgårdarna hos grannarna.
Särskilt ofta påpekade detta vår granne, Ingrid Karlsson, en ensamstående kvinna i sextioårsåldern med ett ständigt missnöjd ansiktsuttryck. Hon brukade säga, liksom oskyldigt och med ett spelat leende: “Ni har köpt er sommarstuga, men lever inte i den. Det är rent depressivt att titta på er ödemark.”
Vi tålde det. Men när jag till slut gick i pension och min man tog en lång ledighet, bestämde vi oss: nu är det nog, dags att äntligen sköta tomten på allvar.
Stugan var i hyfsat skick – vi målade väggarna och tvättade fönstren. Men tomten fick vi gräva fram ur skräp: dussintals skottkärror fulla av torra grenar, ruttna löv, rostiga hinkar och annat skräp. Vi arbetade hårt. Och vet ni vad? En dröm vaknade i mig. Jag ville inte bara ha ordning – jag ville skapa skönhet.
“Vad sägs om”, sa min man, “att plantera rosor längs stigen och vid söderväggen? Tänk så vackert det blir att se dem från verandan.”
Idén föreföll magisk. Vi åkte till en plantskola, valde ut små plantor av olika sorter och planterade dem med omsorg. Jag oroade mig – skulle de ta rot? Jag hade ju aldrig odlat blommor förut. Men allt gick som på räls. Rosorna slog rot, växte och fick knoppar.
Jag började åka till stugan oftare, och i början av sommaren flyttade jag dit för gott. För första gången på många år kände jag mig riktigt lycklig. Tystnaden, naturen, något jag älskade att göra. Jag kunde inte sluta beundra hur buskarna grönskade och hur knopparna svällde. Allt gick bra… tills mina rosor nådde det stadiet då Ingrid Karlsson lade märke till dem.
Hon kom på besök oväntat – för första gången på åratal. Hon steg in, såg sig omkring och log hånfullt:
“Äntligen har ni fått ordning på tomten. Det var plågsamt att se på förut.”
“Ja, nu har vi äntligen fått mer tid”, svarade jag avmätt.
“Vad är det här?” pekade hon på buskarna.
“Rosor”, sa jag stolt.
“Ta bort dem. Genast”, kom det kyliga ordern.
Jag blev ställd. Först trodde jag att jag brutit mot någon förordning – planterat fel sort eller på fel ställe. Men det var mycket enklare än så.
“Jag är allergisk mot rosor, förresten”, förklarade Ingrid Karlsson. “Jag nyser och får tårar i ögonen. Vill du verkligen ta död på mig?”
“Förlåt, men de står på min tomt. Ingen tvingar dig att gå in dit.”
“Och pollen då? Tror du det respekterar gränser? Allt kommer över till mig. Jag tänker inte lida för dina blommors skull!”
“Men det är min mark. Jag stör ingen.”
“Jo, det gör du!” höjde hon rösten. “Ta bort dem. Annars skriver jag ett klagobrev. Och inte bara ett.”
Grälet blev högljutt. Hon gick därifrån och smällde igen grinden. Jag stod kvar bland mina rosor – förvirrad och sårad. Jag hade lagt ner så mycket möda, gett det hela min själ, och nu skulle jag förstöra alltihop?
Nej. Jag tänker inte ge mig. Tomten är min, blommorna är mina. Jag förgiftar ingen. Jo, jag känner mig lite obekväm – tänk om hon verkligen är allergisk? Men måste jag verkligen riva ner allt jag byggt upp bara för att grannen inte gillar det? Imorgon kanske någon klagar på petunior, och i övermorgon på björkar?
Ibland undrar jag om hon bara inte står ut med andras glädje. Vi tålde hennes elaka kommentarer under tystnad, men nu när tomten blev vacker började hon trycka på. Avundsjuka? Kanske. Men jag har bestämt mig för en sak: mina rosor stannar. Och om det krävs – är jag redo att kämpa för dem. För det här är inte bara blommor. De är en symbol för att jag äntligen har hittat mig själv. Och jag tänker inte låta någon ta ifrån mig det.
