“Släng honom genast!” sa hon om min katt, som jag bott tillsammans med i tio år.
Nyligen bestämde jag och min flickvän Lovisa att flytta ihop. Innan dess hade vi dejtat i nästan åtta månader – allt gick bra, så jag föreslog att hon skulle flytta till mig. Vi skulle ha det mysigt, bara vi tre – jag, Lovisa och min trofasta vän, katten Bosse.
Bosse hade varit med mig i tio år. Jag tog honom från mina föräldrars hus när jag flyttade till Göteborg. Han blev en del av mitt liv. Vi har varit igenom ensamhet, framgångar och till och med misslyckade förhållanden. Bosse mötte mig alltid vid dörren, sov bredvid mig och spann när dagarna var tuffa. Jag älskade inte bara den här katten – han var min familj.
Till en början verkade Lovisa nöjd. Hon brukade till och med klappa Bosse ibland och sa att han var “gullig”. Då tänkte jag att vi hade otrolig tur – vi tre skulle leva lyckliga tillsammans. Men glädjen varade inte länge.
Efter några veckor började Lovisa få konstiga symtom. Hennes näsa rann hela tiden, ögonen blev röda, och hon hostade och fick huvudvärk. Jag föreslog att hon skulle gå till läkaren. Beskedet kom som en blixt från klar himmel: allergi mot katt.
“Men hur då?” frågade jag förvirrat. “Hon har ju varit med katter förut, och lekade med Bosse…”
“Unge man, allergi är lurigt. Den kan byggas upp över tid. När ni bara dejtade hade hon inte lika nära kontakt med allergenen. Nu bor hon med honom. Reaktionen blir starkare och kan bli farlig,” svarade läkaren bestämt.
Jag kände mig tom. Jag var splittrad mellan förnuftet och den värkande smärtan i bröstet. Jag älskade Lovisa, men vad skulle jag göra med Bosse, den varelse som alltid funnits där när ingen annan var kvar?
På vägen hem funderade jag på att temporärt lämna honom till mina föräldrar. Jag var redo att offra en del av mig själv för Lovisas hälsa. Men knappt hade vi kommit innanför dörren förrän hon, utan att ens ta av sig jackan, frågade:
“Nå, när tänker du bli av med honom?”
“Vad menar du med ‘bli av med honom’?” undrade jag. “Vi kom precis hem, vi kan väl prata om det först…”
“Det finns inget att diskutera,” sa hon iskallt. “Jag blir bara sämre för varje dag. Vill du att jag ska kvävas?”
Jag stelnade till. Av hennes ton, av de hårda orden. Fram till denna stund var jag beredd att hitta en kompromiss. Men ordet “bli av med” – det sved som en kniv i hjärtat. Hon såg inte min vän som en levande varelse jag hängivit mig åt. För henne var han bara skräp, en obehaglig sak.
“Om någon ska gå härifrån, är det du,” sa jag lågt. “Bosse stannar. Punkt slut.”
Lovisa stod tyst några sekunder, vände sig sedan utan ett ord och började packa. Inom några timmar var hon borta.
Först kände jag mig tom, men sedan kom en konstig lättnad. Jag insåg att någon som kräver att man ska radera bort en del av ens liv inte kan älska på riktigt. Jag kunde ha försökt hitta en lösning, övertalat henne att stanna. Men varför? För att sedan behöva gå på tå och oroa sig för hennes “allergier”?
Jag ångrar ingenting. Ibland är djur mer trofasta än människor. Bosse låg bredvid mig den kvällen när jag hällde upp en stark kopp te och bara stirrade ut genom fönstret. Han spann, som om han sa: “Jag är här. Allt kommer bli bra.”
Och det kommer det. Livet slutar inte med en kärlekshistoria. Men om någon kräver att man ska glömma den som stått en närmast när det var som mörkast – då är det inte kärlek. Det är egoism.
Nu bor jag igen bara Bosse och jag. Kanske kommer det en dag någon som förstår – min familj är inte bara jag. Det är också min gamla, kloka, lodda vän.
