LILAFÄRGADE GLASÖGON
VILDEN.
En smutsig och mager hund gav till ett gällt skrik. En sten träffade dess tass. Den sprang så fort den kunde, utan att vända sig om. Den visste att det var de lokala pojkarna – grymma, elaka, farliga. Den var bara hungrig. Bara en luffare.
* * * *
Kalle tittade på sin mamma utan att förstå vad hon pratade om. Han skulle snart fylla nio år. I hans liv hade det aldrig funnits en pappa, ingen farmor eller morfar. Förr i tiden frågade han ofta varför, men han fick aldrig ett svar han kunde begripa.
Sen, för ett år sedan, dök Daniel upp i hans och mammas liv. Han skakade Kalles hand hårt, hukade sig ner som om Kalle var liten och sa att han skulle bo med dem nu, och att Kalle kunde kalla honom pappa. Först blev pojken glad, men sen upptäckte han att det inte var Daniel som skulle flytta in hos dem – utan de skulle flytta till honom. Kalle ville inte flytta. Här hade han vänner i gården och i skolan. Här var hans rum och hans leksaker… Mamma lovade att de skulle ta med alla leksaker, och att han skulle få ett rum där också. Och vänner, det ordnar sig, de kommer med tiden… Kalle var arg på Daniel och försökte undvika honom…
* * * *
“Kille, gå ut och lek lite! Titta så många pojkar som leker i gården!”
“Mamma, jag känner dem ju inte…”
“Kalle, vadå? Jag känner ju heller ingen här, och det är svårt för mig också. Vi kommer att vänja oss och träffa alla! Du måste bara ta första steget, sen är det inte läskigt längre! Titta vilken fin lekplats det är! Är det inte jättebra?”
Han blev faktiskt snart vän med pojkarna. De var lite äldre, men det var roligt och kul.
“Titta, Vilden! Skynda er, ta stenar! Kom igen, kom igen!”
Kalle tog en sten och sprang efter de andra. I en avlägsen del av gården nära sopcontainrarna linkade en hund, haltande på en tass. Hunden var gammal och vinglig. När den såg barnen springa mot sig, sänkte den huvudet och skyndade åt andra hållet. Pojkarna fortsatte jakten. Hunden gömde sig i syrenbuskarna som växte näre Kalles port.
“Vad har den gjort er?” skrek han åt de andra. “Den gör ju inget! Varför, varför jagar ni den?”
“Va? Den är ju en luffare! Den har ju, vad heter det, rabies! Den är ju vild! Alla gatuhundar är farliga!”
“Men den kom ju inte ens nära er! Den letar bara mat! Sluta, sluta kasta sten på den!”
“Är du dum eller?”
Pojkarna gick därifrån, men Kalle stod kvar och visste inte vad han skulle göra. Tårar rann nerför kinderna. Benen darrade. Han gick mot porten, och ur buskarna tittade hunden på honom – sorgsna, vaksamma ögon. “Tänk om den verkligen är vild”, tänkte han. “Den kanske hoppar fram”, och han skyndade på stegen och stängde dörren efter sig.
Pojken kunde inte lugna sig på länge. Han väntade tills mamma gick in i badrummet, fyllde fickorna med bröd, tog med sig ett par korvar och smög ut.
“Vilden, Vilden”, viskade han knappt hörbart.
Buskarna rörde sig, och ett hundhuvud tittade fram. Han kastade en korv, sedan en till, sedan gav han allt brödet. Hunden åt snabbt, svalde bit efter bit och tittade sig omkring. Så började vänskapen mellan pojken och hunden…
* * * *
“Kalle, jag har köpt fotbiljetter. Vad säger du? Ska vi gå?” log Daniel.
“Har inte tid”, muttrade pojken och såg sur ut.
Så var det varje gång. Oavsett om det var en ny hjärnspikstävling, en utflykt till en nöjespark eller skräpmat som mamma blev arg på Daniel för. Kalle var aldrig nöjd. Han tyckte inte om mammas… kille… att han inte var hans riktiga pappa… och han tänkte inte bli vän med honom.
“Kalle”, log mamma. “Kommer du ihåg att du alltid har velat ha en farmor och morfar?”
“Jaha”, sa pojken och rynkade pannan.
“Daniel och jag har tagit ledigt, nästa vecka åker vi till dem på landet! Ett par veckor! Är du glad? Det blir jättekul!”
“Jag är inte glad och jag åker ingenstans. Jag har inte tid.”
“Hur menar du, inte tid? Vad är det du är så upptagen med då?”
“Ingenting! Inget alls! Förstår du?! Och de är ju inte mina, de är ju… Daniels! Åk med honom då! Jag har saker att göra här!” skrek pojken. Han kunde ju inte bara lämna Vilden. Hunden hade precis börjat må lite bättre, såren läkte och den haltade nästan inte alls… Två veckor var för länge!
“Okej, Viktor, varför pratar du med mig på det här sättet? Vad är det som händer?”
“Vad är det som försiggår här?” Mannen kom hem från jobb och blev vittne till grälet mellan mor och son.
Kalle sprang snabbt in på sitt rum och smällde igen dörren. Han hörde att mamma och Daniel pratade högt, och han tyckte nästan att han hörde namnet på hans hund. Pojken höll händerna för öronen… Allt det här var Daniels fel. Mamma hade aldrig pratat så här med honom förut…
“Läget, kompis?” Daniel klappade honom på axeln. “Ska du berätta för mig om alla dina brådskande ärenden?” Han log.
“Nej”, muttrade Kalle och försökte skaka av sig styvfaderns hand.
“Kom igen, var inte sur. Jag är här för att hjälpa dig! Ska vi gå och hälsa på din Vilden kanske?”
“Hur vet du om honom?” Pojkens hjärta bultade hårt i bröstet. Daniel log bara. “Berätta inte för mamma, och säg inget till nån annan.”
“Varför döljer du din vän så noga?” Mannen kisade med ögonen och rynkade pannan.
“Pojkarna skulle skratta, mamma skulle bli arg”, sa han och sänkte huvudet.
“Hörru, jag har ett förslag! Vi tar med din vän till farmor och morfar! De kommer att bli glada! Där finns det gott om plats, ett fält bakom staketet, en stor hundkoja, och de matar honom väl! Jag tror han kommer att trivas… Och vi kommer och hälsar på varje helg.” Han blinkade åt pojken. “Då får vi en anledning att åka dit! Det är fint där! Frisk luft, fåglarna sjunger, det är underbart!”
“Vilden ska få sitt eget hem? På riktigt?”
“Tror du inte mig? Självklart! Vad är det med dig? Jag trodde du var vuxen nu! Jag tänkte bjuda med dig på fiske!”
“Och Vilden får följa med?”
“Javisst! Vi är ju en familj nu!”
“Tack, pappa!” Kalle kastade sig om halsen på mannen, och bittra tårar rann som enHan kramade honom hårt, och för första gången kändes det som om allt kanske skulle bli bra ändå.
