– Jag är bara 49… – Lovisa stirrade förvirrat på läkaren. – Finns det verkligen inget som kan göras? – frågade hon hoppfullt.
– Med rätt behandling och vissa procedurer kan vi kanske köpa tid, kanske ett till år. – Lars Andersson knackade med pennan mot skrivbordet. Under sin långa karriär hade han sett alla sorters reaktioner på dödsdomar – chock, tårar, anklagelser.
– Jag måste tänka. – Lovisa lämnade rummet utan att säga mer.
För några månader sedan hade hon mått prima, knappt ens förkyld. Sedan kom tröttheten. Tumören var enligt läkarna ooperabel. Sex till åtta månader, bedömde Lars. Lovisa föreställde sig hur kort tid det var. Hon skulle inte ens nå sin femtioårsdag.
– Vilken underbar dag. – En rysta ryckte upp henne. På bänken utanför sjukhuset hade en gammal man satt sig. Han lutade sig på sin käpp, rak i ryggen och blundade mot solen.
– Ursäkta om jag stör. – Han log generat när hon ryckte till.
– Det gör inget. – Lovisa försökte le tillbaka. – Vädret är verkligen fint.
– I min ålder uppskattar man till och med regn. Men såna här dagar är extra speciella. En gammal mans nyck – jag vill att min sista dag ska vara ljus.
– Ni talar så lugnt om döden.
– Jag är 94. – Han skrattade. – Ingen är immun. Döden kan komma när som helst. Synd jag inte insåg det tidigare. Annars hade jag inte skjutit upp så mycket. – Han pekade mot hospicebyggnaden. – Därinne väntar alla på samma slut. Jag föredrar en kryssning på Östersjön framför denna bänk.
– Varför åker ni inte då?
– Pengar. Barnbarnen tog över lägenheten, pensionen går till dem. Men jag är inte bitter. Ungdomen tror de behöver mer. – Han tystnade. – Nu pratade jag visst öronen av dig.
– Nej då. – Lovisa rynkade pannan.
Plötsligt insåg hon: Hela livet hade hon levt för andra. Jobbat med ett slitigt kontorsjobb för att betala av bolånet. Hjälpt dottern Emilie med hennes familj. Äktenskapet med Henrik var dött sedan hans otrohet för tio år sedan. Men hon stannat av rädsla för ensamhet.
– Jag vill skiljas. – Hon överraskade Henrik hemma. – Du kan köpa ut min del av lägenheten. Jag reser.
– Vart?
– Jag ska resa. Skilsmässan kan vi ordna på distans. – Hon packade en väska. – Vi förtjänar båda att vara lyckliga.
På jobbet tog hon tjänstledigt. Tog ut besparingarna och bokade en resa till Grekland.
– Mamma, kan du hämta Albin på dagis? Vi vill äta ute. – Emilie ringde samma kväll.
– Nej.
– Varför inte?
– Jag har egna planer.
– Men vi har redan bokat bord!
– Anlita en barnvakt.
– Det är dyrt!
– Ni har råd med restaurang. – Lovisa lade på.
I sommarstugan hos väninnan Karin luktade höstlöv och äpplen. Lovisa gungade i hammocken. Först kände hon sig självisk. Sedan tänkte hon på den gamle mannens ord. Hade hon inte förtjänat att leva för sig själv?
Henrik gav efter efter tre dagar. Två månader senare satt Lovisa vid ett café vid Öresund. En man närmade sig:
– Ursäkta, är platsen ledig?
– Sitt ner. – Hon log. – Jag heter Lovisa.
– Göran. Författare. – Han slog sig ner. – Vanligtvis skriver jag på kvällarna, men idag ville jag njuta av vyn.
De småpratade. Lovisa pekade på ett ungt par:
– Han är konstnär utan pengar. Hon är en finansmagnats dotter. De rymde ihop igår.
– Känner du dem?
– Nej. – Hon blinkade. – Tror du jag borde skriva böcker?
– Berätta om det där paret då. – Göran nickade mot en grupp där en kvinna stirrat tomt mot havet.
De pratade till midnatt.
– Älskling, vad tycker du? – Göran visade på ett litet hus med murgröna i Torekov. – Trädgården behöver kärlek, men…
– Det är underbart. – Lovisas röst darrade.
Två månader hade passerat. Göran friade till henne. Hon älskade honom men sa inget om sin “dödsdom”. De flyttade in. Morgnar med kanelbullar, kvällspromenader. Hon började volontärarbete på Röda Korset.
En morgon ringde Lars Andersson:
– Lovisa, ett fruktansvärt misstag! Labbet blandade ihop proverna. Du är
