MIN MAMMA GER MIG SKAM
Jag fick min son sent i livet – vid fyrtio års ålder. På BB fick jag genast etiketten ”äldre förstföderska”. Det kändes sårande då, men nu förstår jag att det är i den åldern man verkligen inser vad moderskap innebär. Du är inte längre en ung tjej; du är en mogen kvinna med livserfarenhet, värderingar och medvetenhet om vem du är och vad du vill. Arvid blev meningen med mitt liv. Jag gick helhjärtat upp i hans uppfostran och har inte ångrat mig en sekund.
Han växte upp till en lugn och eftertänksam pojke. Till skillnad från mina väninnors barn ställde han inte till scener eller krävde det omöjliga. Alla sa: ”Du har sån tur, du har ett guldbarn.” Vad skulle kunna gå fel?..
Men så kom tonåren. Vid fjorton förändrades Arvid drastiskt. Jag kände knappt igen honom. Ständiga förebråelser, protester och aggression utan anledning. Mina vänner försäkrade mig: ”Det är bara tonåren, det blir bättre.” Jag uthärdade. Väntade. Men det blev bara värre.
Vid sexton hade min en gång så kärleksfulla pojke blivit en främling. Han var borta på nätterna, skolket ökade och betygen sjönk till botten. Nätterna fylldes av tårar, oförmögen att nå honom och oförmögen att ta honom tillbaka. Och studenten, det viktiga ögonblicket som jag så förberett mig inför, närmade sig. Jag hade köpt en enkel men elegant klänning. När jag såg mig i spegeln kände jag: ja, jag är inte ung längre, men jag är fortfarande vacker. Jag ville stolt stå vid min sons sida denna viktiga dag.
Men när Arvid kom hem från balrepetitionen och såg mig i klänningen, bet han ihop och… hånlog.
– Ska du verkligen ha det där på dig? Ska du till jobbet eller?
Jag blev förvirrad:
– Vart annars? Självklart till din student.
– Mamma, du ser ut som en gammal tant i den där. Skäm ut mig inte. Det vore bättre om du inte ens dök upp.
Först förstod jag inte vad han menade. Sedan sjönk jag ner på soffan. Världen omkring mig blev grå. Mitt huvud brummade, och i bröstet fanns en klump av smärta, förolämpning och raseri. Jag pressade fram:
– Skäms du för mig?..
– Nej, men du ser så… vuxen ut. Alla andra mammor kommer vara unga, och du…
– Jag har gjort allt för dig! Jag födde dig när jag egentligen inte behövde, – brast jag ut.
Han vände bort blicken, ryckte på axlarna och gick till sitt rum. Och jag blev kvar sittande. Tårarna rann nerför mina kinder, och jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes som om allt jag gjort för honom alla dessa år var meningslöst. Alla sömnlösa nätter, sjukdomar, rädslor och omsorg betydde inget om jag i hans ögon var ”skamlig”.
Studentdagen kom och gick utan mig. Jag stannade kvar hemma, hörde syrsorna sjunga utanför fönstret och smekte tyst klänningen som han kallat ”tantig”. Det var bittert. Men även nu, trots allt, om min son kommer till mig med sorg, ett krossat hjärta eller skadad själ, skulle jag omfamna honom igen. För jag är hans mamma. Även om han skäms för det just nu.
