Mamma bestämde sig för att gifta sig med en jämnårig till min ungdom. Jag gömde hennes papper – och ångrar inget.
Mamma heter Elin Johansson, hon är fyrtiotvå. Hon födde mig tidigt – direkt efter gymnasiet, vid sjutton och ett halvt. Hennes första kärlek slutade inte med en lycklig bröllopsdag, utan med blöjbyten, sömnlösa nätter och en kamp för att överleva. Pappa lämnade oss direkt efter födseln, och det var bara mormor och morfar som fick mamma på fötter. Tack vare dem fick hon en utbildning, och jag – i alla fall någon slags barndom.
Mamma gifte aldrig om sig, trots att det fanns beundrare. Men det blev aldrig mer än vänskap. Hon sa alltid med ett leende: ”När du blir vuxen, kanske jag tänker på mitt eget lycka.” Vi levde harmoniskt, lätt och glatt. Hon var som en kompis: vi shoppade kläder tillsammans, delade tröjor, sminkade oss i matchande nyanser. Mina tonårsexperiment – lila hår, piercingar, kedjor – möttes med humor. Vi var på samma våglängd. Eller så verkade det.
Jag är tjugo nu. Jag pluggar, jobbar, har mitt eget liv, vänner, festande. Jag trodde mamma skulle sakna mig, efter alla år som hennes centrum. Men till min förvåning mår hon inte bara bra – hon har blivit kär. Och värst av allt – i en kille nästan hälften så gammal!
Allt börnade oskyldigt. Mamma jobbar som historielärare. Personalen är mest kvinnor, som vanligt. En dag började ett visst ”Viktor” dyka upp i hennes berättelser. Jag noterade det inte först. Men gradvis blev det tydligt: mamma tappar huvudet. Visade sig att ”Viktor”, eller ”Viktor lilla”, är ny IT-lärare – bara tjugoett! Alltså ett år äldre än jag. Och nu beter sig min mamma, en vuxen kvinna, som en tonårstjej: bakar kanelbullar åt honom, rättar prov, designar lektionsplaneringar, packar matlådor eftersom killen ”äter inte i kafeterian pga diet”.
Jag var chockad. Mamma har aldrig ens gjort en macka åt mig till jobbet – nu ger hon full service. Jag pratade med hennes kollegor – de oroar sig också. De säger att Elin beter sig märkligt, försöker verka yngre, har färgat håret rödtönt, köpt ny garderob. Jag tittade – sant. Förut bar hon klassiska klänningar, nu minikjolar, neonmakeup. Allt för att Viktor sa att hon påminde om ”den där svenska popstjärnan”.
Sen kom det värsta – mamma funderar på att flytta ihop med Viktor. Säger att hon äntligen vill leva ”för sig själv”, att hon förtjänar lycka. Jag försökte resonera: ”Fattar du vem han är? Han har ingen egen lägenhet, inget fast jobb…”
”Han förstår mig som ingen annan”, svarade mamma. ”Jag kände mig inte ens så här värdefull med din pappa. Vi vill gifta oss.”
Marken gick undan fötterna på mig.
”Allvarligt?! Du vill gifta dig med en pojke som precis tagit examen?!” skrek jag.
”Förolämpa honom inte! Han är en vuxen man!”
”Det här är ett trick, mamma! Han lurar dig för lägenheten och trygghet! Hur naiv får man vara?!”
Vi bråkade som aldrig förr. Skrek, smällde dörrar. Hon anklagade mig för egoism, att jag inte accepterar hennes lycka. Jag försökte nå fram, men hon var som bedövad.
Jag funderade på att kontakta rektorn, men ville undvika skandal. Istället gömde jag mammas papper – pass, ID-kort, personnummer. Utan pass kan de inte skicka in vigselanmälan.
Kalla mig galen? Gör det. Hellre det än att plocka upp hennes trasiga hjärta när denne ”fästman” försvinner efter skatteuppgifterna. Jag väntar. Om han stannar trots pappersbrist – kanske hans känslor är äkta.
Men om han börjar tjata om att ”lösa saken” inom en vecka – då vet vi sanningen.
Ibland måste kärlek balanseras med förnuft. Särskilt när det gäller dem vi älskar.
